Sven Harladsson, scenograf

Intervju med Sven Haraldsson

Sven Haraldsson från Jönköping är scenograf. Han gick ut den treåriga utbildningen i scenografi på Dramatiska institutet våren 2007.

Sven Haraldsson tjatade sig till att se sin första vuxenföreställning på teatern hemma i Jönköping när han var 11 år. Efteråt visste han sitt framtida yrkesval, han ville bli scenograf.

– Pjäsen handlade om en poet och hans texter var skrivna på scenens väggar. Jag kände starkt att det där vill jag jobba med, säger han.

Det ligger ett lätt dis över vattnet under promenaden till Sven Haraldsson ateljé i Teater Galeasens hus på Skeppsholmen. I ett vindsrum en trappa upp gör han sina ritningar och modeller. Just nu handlar det om en uppsättning av Oliver Twist på Borås Stadsteater.

– Jag gör kostymerna i en fantasifull 1800-talsstil. Det har varit en stressig höst eftersom jag samtidigt har gjort scenografi och kostym till en frigruppsuppsättning i Stockholm och även i Borås parallellt gjort Hamlet. Det känns som jag hela tiden är på fel ställe och aldrig där jag behövs, säger han.

Den teatertokiga Jönköpingspojken är i dag utbildad scenograf. Han gick ut den treåriga utbildningen i scenografi på Dramatiska institutet i våras och har sedan dess haft fullt upp. Att vilja bli scenograf var ett något udda intresse för en tonårspojke i Jönköping.

– Men på Jönköpings Länsteater fanns en fantastisk scenograf och attributmakare och hon lät mig hjälpa till med lite av varje. Jag var fascinerad av att hon kunde tillverka allt från ett spädbarn till en järnkamin, säger Sven Haraldsson.

Det var också på Jönköpings Länsteater han blev erbjuden jobb som scenograf. Han minns fortfarande sin första uppsättning med fasa. Som blott 20-åring skulle han göra scenografin till ett bygdespel med ett 70-tal amatörskådespelare.

– Jag såg det som mitt internationella genombrott och hade stora planer. Jag gjorde otroligt ambitiösa modeller, men sedan visade sig att scenografin i princip inte fick kosta något. Pjäsen blev succé i bygden, men jag grät på premiären över alla kompromisser, säger Sven.

Han jobbade kvar några år på Jönköpings Länsteater, men bestämde sig sedan för att söka till DI. När han kom in kände han sig egentligen redan som en fullfjädrad scenograf.

– Jag var väldigt uppskattad i Jönköping eftersom jag alltid gjorde väldigt tydliga modeller och ritningar, och såg till att allt fungerade smidigt för all personal. På DI fick jag upp ögonen för att jobba med idén till föreställningen istället för det praktiska. Det ledde också till att jag drabbades av stora tvivel på mig själv och inte tyckte att jag kunde någonting.

Sven säger också att DI lärde honom vikten av samarbete och dialog med olika yrkesgrupper vid en teateruppsättning.

– När jag var yngre ville jag kontrollera allt själv. Nu uppskattar jag den kreativa processen med andra. Det kanske låter pretentiöst, men DI gjorde att jag fick en slags grund i mitt eget konstnärskap. Det är ju vi scenografer som skapar själva förutsättningen – rummet – för pjäsen.

Ett exempel på hur dessa förutsättningar skapas är när han gjorde kostym och scenografi till pjäsen ”Det sista ni hör av mig”, ett gästspel av teatergruppen Lumor på Teater Tribunalen. Texten var ganska tung och Sven upplevde att skådespelarna ”gömde” sig bakom texten. Då föddes idén att kostymerna måste vara utlämnande för att skapa intresse för texten.

– Skådespelarna fick beskriva sina kroppsliga komplex och sedan ta med sig sina hemma- och nattkläder. Det var modigt av dem. Halva recensionen i DN handlade faktiskt om deras kläder, men det stod inte vem som gjort kostymerna. Då blev jag faktiskt besviken, även om det är vanligt, säger Sven.

 

Av Carina Järvenhag, 2007

 

Share |

Svens bästa

Förebild: Massor. Men min textillärare på gymnasiet om jag ska nämna någon.

Favoritföreställning: Natt och drömmar med Erland Josephson på Dramaten. Jag kramade om Erland efteråt och började storgråta, så bra var den!

Drömprojekt: Bara att få hålla på och jobba är en dröm för mig.