Michael Jonsson

Intervju med Michael Jonsson

2007 var Michael Jonsson 23 år och gick i trean på skådespelarprogrammet. När vi träffades gjorde han sin praktik på Uppsala stadsteater och på Teater Tribunalen i Stockholm.

Hur kom du på att du ville jobba med teater?

Jag har nog aldrig gjort nåt annat. Jo, det har jag, men min mamma tog mig till Studiefrämjandet när jag var elva år, och sen fastnade jag.

Var växte du upp?

I Falkenberg. Men jag flyttade därifrån när jag var fjorton.

Vad tyckte dina föräldrar om teaterplanerna?

Det har nog varit både och. I början tyckte de nog att jag skulle ha ett ”riktigt” jobb. Men nu har de nog accepterat det, de har inte så mycket val.

Det är ju inte helt lätt att förstå hur själva arbetet går till om man inte själv är insatt. Det är kanske lite märkligt att man kan jobba så många timmar per dygn. Just nu är jag på teatern femton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Jag kom på mig själv för några dar sen: Jag har stått på en scen i sexton timmar idag!

Du gör din praktik i både Uppsala och i Stockholm. Berätta!

På Teater Tribunalen i Stockholm spelar jag fyra olika roller i "Sex.våld.blod.äckel" (av Alfian Bin Saat, regi: Richard Turpin). Det är en tablåpjäs, uppdelad i sex enaktare på ungefär tjugo minuter var. Den röda tråden är att den utspelar sig i Singapore, utom en scen som är på Nordpolen. Den börjar i nutid och hoppar tillbaka till 1800-tal, kolonisationstiden, den japanska ockupationen av Singapore, och så till andra världskriget. Och sen är det en expedition på Nordpolen som utspelar sig i framtiden, och så är man tillbaka i nutid.

Allt handlar om Singapores själ. Vad är Singapore? Ett supermodernt land som lever med lagar som stiftades under kolonisationstiden. Hur gör man det intressant för en publik i Stockholm idag? Vi har jobbat mycket med våra egna fördomar; vi driver med oss själva, och med de fördomarna.

Och vad gör du på Uppsala stadsteater?

Jag spelar Jasja i Körsbärsträdgården (av Anton Tjechov, regi: Eva Dahlman). Jag var lite skeptisk först: stor klassiker, Ryssland, kallt. Men det är en väldigt bra och samhällskritisk pjäs, som kan överföras till det som händer i Sverige idag - om vi utgår från att vi har en överklass, medelklass och en arbetarklass. De som lyckas roffa åt sig mest överlever, förutsatt att man har pengar. Det är medelklassen som är på väg upp. Och det är precis det som skildras i pjäsen: Lopachin kommer och köper Körsbärsträdgården. Hans far har varit livegen på den här gården och nu är det han själv som har kommit upp sig och blir ägare.

Som dagens politik - ta vad du kan och ge inget tillbaka.

Är teatern ett bra sätt att skildra politiska frågor?

Ja, därför att det blir en kommentar till vår samtid som inte kommer fram på så många andra ställen i samhället. Det har alltid, genom hela mänsklighetens historia, funnits ett behov att uttrycka och kommentera det som händer omkring oss. Vi behöver det för att vi ska kunna fungera som människor. Vi behöver få skratta; vi behöver få le; vi behöver få gråta och bli förbannade – vi behöver allt det där. Och allt det tror jag att man kan använda teatern till. Jag hoppas det i alla fall, att människor kan känna det när de går ut från en föreställning.

Det är lättare att hitta argument för att teatern behövs och är viktig, än för att den inte skulle behövas. Ibland hör man den där idiotiska frågan: ”Ska vi ha teater eller ska vi ha sjukhus?” Vad ska man säga? ”Lägg ned sjukhusen!” Man kan inte sätta teater och sjukvård mot varandra; det handlar inte om det, utan det handlar om hur vi ska lösa det. Kanske riksdagsmän ska sluta åka taxi fram och tillbaka till jobbet varje dag?

Pratar ni mycket om meningen med teater på skolan?

Jo, fast inte så mycket på lektionerna. Det borde vara mer. Det här är nånting som ska finnas med hela tiden; diskussionerna ska uppstå inom alla ämnen. Och det tycker inte jag att det gör.

Oavsett vad vi gör måste det hela tiden ställas frågor: Vad är det här för pjäs? Varför ska vi lära oss spela Strindberg? Vad är det vi ska förstå hos Shakespeare? Hantverket får vi gott om, men även när du jobbar med tekniken så kan du aldrig komma ifrån frågorna: Vad är det jag säger? Och varför säger jag det?

Man får inte dela upp teknik och skådespeleri. Tekniken är ju att kunna göra båda sakerna samtidigt. Grunden till skådespeleri är inte att man kan säga ett ö på ett korrekt sätt, utan det handlar om situationen: A kommer in och möter B – vad uppstår? Det är teaterns grund. Sen handlar det absolut om att kunna säga ö också. Men man får inte stanna där.

Vad har ni för fysisk träning?

Vi har rörelseträning och vi har morgonträning en timme varje morgon. Det gör att man kommer igång på ett väldigt bra sätt. Ibland är det yoga, ibland är det röst.

Akrobatik har jag hållit på med en del, men inte i skolan, det är något vi borde ha mer av. Det är bra. Jag har gått en stuntutbildning också; jag gillar sånt, det är så fruktansvärt bra träning för det överbygger hinder – mentala hinder. Det är intressant att inte sätta upp några begränsningar för sig själv.

Vad gör du när du vill koppla av och få inspiration?

Jag vill gärna se mer teater för att få inspiration, men ibland när jag är ledig kan jag tänka: jag vill inte se teater, jag vill inte höra teater, jag vill inte veta av teater.

Inspirationen kommer från så många ställen; inte alls bara från teatern. Från allt runt omkring. Jag kan sitta på tunnelbanan eller gå på gatan och tänka: ”Där! Så där ska det vara.” Så där håller jag på hela tiden. Det är det som är problemet – som skådespelare kan du aldrig ställa ifrån dig ditt instrument. En musiker kan slå sönder sin gitarr och gå och sätta sig i ett hörn.

Det handlar om att aldrig sluta jobba. Det är krävande. Varje grej måste vara ny, i den bemärkelsen att den är ny för mig.

Men hur får man en föreställning att kännas ny kväll efter kväll?

Ja, hur fan fixar man det? (snett leende) Jag vet inte! Jag tror man måste hitta på saker för sig själv. Inte fastna, utan hela tiden utmana. Då blir det ännu roligare, för ju längre du kör, desto säkrare blir du. Då kan man börja rucka lite, man blir lite full i fan mot varandra, så man håller spelet levande. Jag älskar att jobba med såna människor som vågar hitta på lite.

Det handlar kanske om närvaro. Hur ser du på det begreppet inom teatern?

Ja, det handlar det nog om. Närvaro handlar väl om lyssnade och lyhördhet, att inte var ”i sig själv” och gegga, utan att var hos sina medspelare. Och att just vilja att i dag är i dag och inte försöka spela gårdagens tillstånd. Inte jag och min roll - utan vi och den här historien och publiken.

Ibland kan man verkligen känna att det funkar mellan skådespelare och publik; det blir en symbios. Publiken är där för att se skådespelarna och skådespelarna är där för att se varandra och publiken.

Fast vet vi det? Vet vi i publiken om att ni ser oss också?

Varför betalar man annars en massa pengar för att sitta i en mörk salong? Som publik måste man få känna det här: Vad kul, de såg mig! Och skådespelaren tänker: Vad kul att ni är här! Jag tror det är det man är ute efter, att det är det man söker.

Är du någonsin nervös inför en föreställning?

Jag är alltid skitnervös innan jag går in på scen och kan bara tänka: Nej, nu går jag hem. Det är mer regel än undantag. Jag kan plötsligt glömma vad det är för pjäs vi ska spela eller min första replik. Men jag tror det är mitt sätt att gå in i en roll, ett sätt att skapa koncentration, att vända ut och in på hjärnan. Under de två - tre minuter det tar så är man liksom i ett mellanläge. Man står där bakom och hjärtat går i 190, och man vet inte vilket ben som ska in först. Men så fort man sätter ner foten på golvet, så är det som att trycka på knappen: Då är allting där.

Vilken typ av teater skulle du helst vilja jobba med?

Det där är så svårt att veta. Jag tror inte det spelar så stor roll om man spelar en klassiker, en nyskriven pjäs, något absurt eller en surrealistisk pjäs. Jag älskar allt det där. Men jag tror att man måste hitta anledningen till varför man väljer att spela pjäsen och hur man vill göra det. Inte bara spela saker och ting för att man ska göra det.

Jag tycker mycket om absurd teater, tysk teater. När man skruvar till allting, leker med att man faktiskt spelar teater. Det är en härlig befrielse.

Har du några råd till den som vill söka in på Teaterhögskolan?

Det blir lätt klyschiga svar: Var dig själv. Ta det lugnt. Ha båda fötterna på jorden. Testa olika saker. Kom förberedd.

När jag gjorde proven försökte jag nog tänka så lite som möjligt och bara göra.

Det bästa råd jag har fått nån gång var från skådespelaren Gun Jönsson som jag jobbade med inför proven. Sista gången vi repade sa hon till mig: ”Var inte så jävla ambitiös!” Så det får bli mitt råd till andra också: Gå in och gör det och var inte så jävla ambitiös. Sen ska man givetvis vara ambitiös, men man ska inte överdriva.

Fast jag tror det viktigaste är att hitta anledningen till att du vill hålla på med det här. Ifrågasätt dig själv.

Vad har du på gång framöver?

Jag ska resa med Clowner utan gränser till Swaziland i sommar. Vi spelar föreställningar för barn och ungdomar som drabbats av krig eller katastrofer runt om i världen. Jag har varit med i Clowner utan gränser tidigare, först i Ryssland, på ungdomsfängelset i St Petersburg, och sen i Jordanien. Där spelade vi i Palestinska flyktingläger och på barnhem.

Av Gunilla Granbom den 11 januari 2007

 

Share |

"Vi behöver få skratta; vi behöver få le; vi behöver få gråta och bli förbannade – vi behöver allt det där. Och allt det tror jag att man kan använda teatern till."

Michael Jonsson, 2007

Skådespelarprogrammet