Marcus Doverud

Intervju med Marcus Doverud

Marcus Doverud har tidigare arbetat som kock och jazzmusiker. Här berättar han om hur det är att gå på Mimprogrammet. Intervjun gjordes 2003, när Marcus gick sin tredje termin.

Varför vill du bli mimare?

Det vet jag inte om jag vill bli ... Jag sökte mimprogrammet därför att jag såg förra kullens slutproduktion. Det var en suggestiv föreställning, jag blev väldigt berörd även om jag inte hade någon koll på vad de gjorde. Det liknade till viss del improviserad musik. Jag jobbade som musiker med dansare då - det var så jag blev attraherad av det här uttrycket - och jag kände att jag ville fortsätta att utforska nya konstformer.

Vad har du gjort tidigare i livet?

Innan jag började på utbildningen jobbade jag som kock … Dessförinnan har jag studerat musik på gymnasium och folkhögskola. Jazz och afro-amerikansk musik. Under utbildningen började jag spela improviserad musik och kom då i kontakt med dansare som hade gått mimutbildningen - det var de som gick ut för ett år sedan. Vi blev goda vänner och de peppade mig att söka till mimprogrammet.

Jag har även spelat teater förut, i amatörteaterföreställningar, men då var jag i första hand musiker. Jag var intresserad av att hitta vägar som förenar ett musikalist uttryck och rörelse.

Så sökte jag preparandkursen - en tvåmånaders förberedande utbildning - och gick den våren 2002. När jag hamnade här, i den här miljön, i den här atmosfären, blev jag väldigt inspirerad.

Hur går intagningen till? Hur förbereder man sig?

Man förbereder sig inte. Man kommer dit ... helt naken. Men det kändes bara skönt för mig, eftersom jag har hållit på med improvisation tidigare, inom musiken. Proven bestod av olika typer av akrobatik, dans och improvisationer; man får förutsättningar och scenerier.

Mot slutet fick vi en text som vi skulle spela upp dagen därpå;  vi skulle berätta både med kroppen och med ord. Det var kul ända till det sista provet. Då var jag jättenervös!

Berätta lite om utbildningen - vad är bäst/ sämst/ roligast?

Något som är bra på den här utbildningen är att vi får göra redovisningar av det vi jobbat med under veckan varje fredag. Vi får ett tema, till exempel "Kain och Abel - vad händer efter mordet?". Man får lära sig att stå på egna ben. Och stå för det.

En viktig, men rätt jobbig, del av utbildningen är att lära sig att ge och ta emot kritik. Och att tolka kritik, för att kunna göra något konstruktivt av den. Vi lämnas aldrig vind för våg utan får hela tiden feedback på vad vi gör. Man måste vara medveten om att kritiken är personlig - man kan inte skilja personen från yrkesrollen. Om du vill bli bättre på det du gör, så måste du försöka se det objektivt och ta till dig kritiken och förfina, ändra. Det är svårt att veta vad som är karaktärsdrag som man vill behålla och vad man måste fila på för att det verkliga uttrycket ska komma fram. Om det inte tjänar berättelsen kanske man måste låta det stå tillbaks just där. Det handlar om att lära sig att använda sina karaktärsdrag som en del av sitt kroppsliga vokabulär.

Mim är inte bara rörelse - vi har röst och tal också. Det är det som gör mimprogrammet så bra - vi får både det fysiska uttrycket och texten. Det fysiska är viktigt även inom talteatern, men det är inte alltid man använder det fullt ut. Jag tycker att det fysiska uttrycket måste få utrymme inom talteatern. Jag har en enorm respekt för traditioner, men teater får inte bli museiverksamhet. Man behöver tyngd och rötter, men man måste komma vidare med de klassiska verken. Skapa nytt, skapa något nu.

En stor del av utbildningen går ut på att konfrontera det man är sämst på - möta sina rädslor på scen. Eftersom jag känner mig som fisken i vattnet inom improvisation så är det egentigen inte det jag ska jobba med. Det är något av det tuffaste: att under åtta timmar om dan jobba med sånt man är dålig på. Det är jobbigt, men det är värt det - utbildningen känns helt rätt för mig.

Vi har fantastiska teorilektioner med Karin Helander. Det är den enda oasen för reflektion, eftersom det är så högt tempo. Det är så mycket man ska lära sig. Vi har fått som uppgift att se olika typer av föreställningar som vi sedan analyserar och diskuterar i grupp. Det har varit jättebra.

Har du någon förebild?

Koreografren och dansaren Jens Östberg är en av mina förebilder därför att han har ett ödmjukt förhållningssätt till sina egna och andras verk. Han har en opretantiös attityd: trots att han slog igenom internationellt som koreograf när han var i tjugoårsåldern fick han inte hybris och stannade inte i sin utveckling. Det är därför han är en förebild - så vill jag också förhålla mig till min konst.

En annan förebild - från musiken - är John Coltrane. Han slutade aldrig söka. Han började på 50- talet och utvecklade ständigt ett allt friare uttryck.

Går du mycket på teater?

Ja. Jag ser det som en del av mitt individuella arbete. Jag ser allt. Alla former av föreställningar. Allra helst lyssnar jag på musik. Kanske jazz på Glenn Miller på Brunnsgatan, eller klassiska konserter på Konserthuset.

Vad har du fått för reaktioner från familj och vänner? Finns det mycket fördomar när det gäller mim?

Ja, vissa tycker nog att det är dumt att hålla på med mim för att det är så smalt. "Gör film i stället - så kan du tjäna pengar."

Jag hade aldrig nånsin sökt mig till den här utbildningen om jag inte hade sett förra kullens slutproduktion, just därför att det finns så mycket fördomar kring mim. Men det är en bred utbildning; grundtekniken kan användas till så mycket.

Författaren Torun Boucher, har formulerat det så här (jag läser): 

"Mim borde inte bara vara en imitation av den synliga världen, utan även kunna verka mer metaforiskt. Det är viktigare vad rörelsen uttrycker än vad den beskriver. Mim borde inte vara en rebus som ska lösas av publiken, utan skulle beröra på samma sätt som musik, konst, skulptur."

Ja, det är ett jättefint citat. Mim är ett fysiskt direkt drabbande uttryck som går direkt till magen eller hjärtat eller... själen. Jag upplever samma sak med musik. Vår lärare Stanislav Brosowski talar ofta om ”Den kroppsligt tänkande skådespelaren”. Vi får lära oss ett vokabulär med kroppen - vi får lära oss "tala" på nytt.

Hur tror du framtiden ser ut för mimare?

Jättebra! Verkligen. Jag ser enorma möjligheter. Men man kanske inte måste kalla sig för just mimare, i och med alla gamla fördomar som vi pratade om tidigare.

Viken typ av teater/scenkonst vill du helst hålla på med när du blir klar?

Allt (skratt) hoppas jag! Jag tror att varje ny idé får bestämma formen för hur det kommer att se ut. Nånstans inom ramen för min kompetens - kanske inom fria grupper, kanske inom någon institutionsteater.

Kommer du att fortsätta att kombinera med musiken?

Jag kommer alltid att tänka musikaliskt, även om jag inte spelar. Jag gör det nu, i en dansperformance med en koreograf som heter Jukka Korpi. Den börjar med att jag spelar saxofon och senare i akten blir jag dansare. Det känns bra att växla mellan olika roller - men det kan också bli för mycket: det har blivit lite av en trend att blanda konstformer.

Har du några råd till dem som vill söka in till mimprogrammet?

Det som behövs är att man har tilltro till sin egen kreativitet - sin egen skaparlust. Lita på att ingen kan göra det du gör bättre än du.

 

Av Gunilla Granbom den 2 juni 2003
Share |

“Lita på att ingen kan göra det du gör bättre än du.”
Marcus Doverud, 2003

Mimprogrammet