Intervju med Johan Hallström

I den här intervjun från 2003 går Johan Hallström, då 27 år, sitt andra år på Skådespelarprogrammet. Han berättar livfullt, med expressiva ljudillustrationer, om konsten och livet.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att jobba med teater?

Jag har alltid hållit på med musik: sjungit i kör, sjungit för mig själv och drömt om att få sjunga i ett band. En dag i nian går jag förbi en replokal där några av mina kompisar repar. Jag går in och ... det visar sig att de behöver en sångare! Jag hoppade in och vi gjorde två covers och två egna låtar och fick hela aulan att ställa sig upp och vråla En gång till! Det var då jag fick den här scenkicken, adrenalinrushen. Man är skitnervös innan och så kliver man igenom en vägg bara ... pksch! (Johan gör ett exploderande läte med matchande gester.)

Under gymnasiet sjöng jag i två, tre olika band, var med i kören och i teatergruppen. Men sen, när jag väl hade gått ut skolan, då hade jag ingen aning om vad jag ville. Jag visste nog nånstans, men jag hade inte förstått det då. Den här ångesten att man ska veta vad man vill, vad man ska bli när man blir stor, man ska brinna för något...

Så en dag, det var 1996, var jag ute och gick på Valhallavägen. Jag hade inget jobb, inga pengar och så tänkte jag Vad vill jag egentligen? Vill jag nånting överhuvudtaget med mitt liv? Jag tänkte tillbaka på allt jag nånsin gjort, och kom fram till att det roligaste var teater, musik och att skriva. Så jag gick in i en telefonkiosk och sökte till SET (Stockholms Elementära Teaterskola) - och så gick jag där i ett år, och sen gick jag två år på Scenstudion för Matthew Allen, som är lärare här på Teaterhögskolan nu.

Ja, och sen åkte jag till USA och jobbade med min pappa som produktionsassistent och videooperatör. Det var fantastiskt, men jag ville göra min egen grej. Jag var ute och reste runt ett tag också. Jag ville se en annan värld, andra människor.

När sökte du in till Teaterhögskolan?

Jag började söka när jag gick på SET. Jag sökte en gång till Malmö och annars bara hit till Stockholm - fyra gånger allt som allt. Det är hemskt, roligt och vidrigt att söka. Man blir säkrare för varje gång, för man lär sig vad man ska fokusera på, vad man själv behöver.

Jag kom till fjärde provet i Malmö en gång. Då blev jag ännu mer peppad just för att jag nästan kom in - men då bestämde jag mig för att söka i Stockholm i stället. Så inför nästa prov läste jag med en teaterpedagog och gick in för att njuta av själva sökandet.

Det är ju för min skull jag gör det här, det är för min skull jag går upp och ställer mig där. Inte för deras skull. Det är inte för deras skull som jag vill gå i den här skolan. Och så tänkte jag så här: (Stark röst och yviga gester) Ni är här för att se en bra jävla show, och nu ska ni få se. Och om ni inte gillar den så...(annan röst) eh, så kan du bryta nu ... nä, då kan NI gå, så kan JAG va kvar här! Man får peppa sig själv till självförtroende.

Hur kändes det att komma in?

Märkligt. När det händer nåt sånt där stort i livet då... allt stannar upp. Allt känns extremt verkligt och extremt overkligt. Jag grät, skrattade, brottades med min tjej .... Jag ringde runt till folk och bara... Gud, det här är helt sjukt!

Var i utbildningen och utvecklingen befinner du dig nu?

I Norén-fasen. Men var i utvecklingen? Svårt att svara på... När man börjar tvåan kan man börja jobba direkt. (Johan knäpper med fingrarna.) Man behöver inte den där lära-känna-varandra-fasen. Det är klart det är lite spänt i ettan, det är ju en helt ny värld. Nu får vi jobba mer med text, med något mer konkret än att bara fokusera på sig själv, sin kropp, sin röst.

Fast, på sätt och vis är det ännu mer omvälvande nu än förra året. I ettan får man lära sig krypa, andas, slappna av ... och det fortsätter man förstås med - det är inte så att japp, då var det avklarat, nu kan vi det här!

Det är så svårt att förklara hur det är att vara här, det finns inga enkla svar, inga givna svar: paradoxer, motsättningar - kaos. Ibland är jag frustrerad, för att det är något jag inte fattar, då får jag påminna mig om att inte slå på mig själv och försöka vara så duktig och förstå allt. Man blir så bombarderad – fast på ett bra sätt - med en massa saker. In i nånting, fem veckor, pang - pkschoo (explosionsljud, fingerknäpp) och så nån sorts redovisning, och på måndag så bara (fingerknäpp) psch (kort explosionsljud, klapp) nästa grej.

Men vi har alltid utvärderingar, ibland skriftliga och ibland muntliga, så vi hinner smälta alla intryck. Det är en sån lyx att gå här. Det är som att få presenter varje dag!

Är sången fortfarande en viktig del för dig?

Absolut. Jag är med i Romeo och Julia-kören på Dramaten. Det var en lycklig slump att jag kom med där - ungefär som i bandet i nian... Fast tvärtom: det var de som hörde mig sjunga och frågade om jag ville vara med. Jag var statist i Maria Stuart som Bergman satte upp där (premiär på Dramaten i december 2000). Jag sjöng i korridoren och då hörde Benoît mig (Benoît Malmberg, ensemblens konstnärlige ledare) "Du är ju tenor!" sa han då, och så gjorde jag en slags audition för honom. Det är lite svårare att hinna med kören nu i tvåan, för vi har så mycket att göra här på skolan.

Viken typ av scenkonst vill du helst hålla på med när du blir klar?

Jag vill göra det som känns roligast eller mest utvecklande för mig just då. För mig handlar det inte så mycket om att jag vill stå på den eller den scenen eller jobba med en viss typ av teater, utan vad det är för projekt och vad det är för människor. Jag vill prova på olika stilar och former. Att kunna spela både klassiker, modernt, musikal, tragedi, film - det ena utesluter inte det andra. Snarare tvärtom tror jag. Det enda jag inte kan tänka mig är såna här experiment när man stänger in folk i en källare med bara en hink. Där går min gräns.

Annars ser jag det här yrket som en möjlighet att uppleva olika världar, olika sidor hos sig själv och hos andra. Det är därför jag vill hålla på. Jag gillar tanken på att ständigt utvecklas, och det gör man genom att inte bestämma sig för att det här är jag, det här tycker jag om... eller så... jag vet inte. Men så tycker jag nu.

Varför är det viktigt med teater?

Det är en så dum fråga. Varför måste teatern alltid försvara sin existens? Man ställer inte frågan: varför ska vi ha musik? Det är ju bara toner! Min fråga är istället: Varför inte? Teater och musik är ju det bästa som finns. Fast det kanske är teatern som ifrågasätter sig själv. Ifrågasättandet är en grundläggande del i teatern och för att verkligen kunna ifrågasätta något annat måste man också ifrågasätta och rannsaka sig själv.

Människor tycker om att titta på människor. Och teatern kan berätta historier som ... å, det blir så klyschigt: Gör världen till en bättre plats! Eller mer medveten. Man lär sig massor om hur människor fungerar, hur man själv fungerar.

För många är teater något extra fiiiiint, eller kanske nyttigt - något man ska ha i sig då och då fast man inte tycker om det: Teater är gröt för själen... Andra tycker att det är svårt, tillkrånglat, man är inte van vid formen. Film och teve är man så van vid; man kan zappa blixtsnabbt och vet precis vad man tycker om och inte tycker om. Teater vet man inte så mycket om: man vet inte vad man får för pengarna. En pjäs kan tolkas på så många olika sätt. Det finns ett glapp här - mellan teater och mer lättillgängliga filmer och teve. Ändå tycker jag att teater borde vara självklart, naturligt. Det har alltid funnits - kommer alltid att finnas.

Vad kan man göra för att överbrygga det här glappet?

Jag tycker man borde ha reklam för teater i teve, det ser man nästan aldrig. Små jinglar, snyggt filmat - inte det där klassiska när man sätter upp en kamera: Det här är en teaterpjäs. Då blir det bara platt, tråkigt och fult. Utan göra det snyggt, ta en bra scen och göra det med tre, fyra kameror.

Man måste få fram att teater inte är något gammalt och dammigt. Fast det finns säkert åsikter om att det är fult att göra reklam för teater i teve. Sen är det säkert för dyrt. De borde utöka kulturnyheterna med olika inslag ifrån aktuella föreställningar.

Vill du skriva dramatik?

Ja, det vill jag gärna göra. Vi har egna projekt, "Drömprojektet", som vi har börjat med i år. Då har jag tänkt skriva något eget - men det är hemligt än så länge. Det kommer att bli lite kaos. Jag har haft en dröm, ända sen jag jobbade som diskplockare på Mosebacke, jag gjorde det i två somrar. Jag tänkte att jag skulle sätta upp något i Cornelis-rummet. Jag fick ingen tydlig bild av vad jag ville göra, men sen dess har jag velat skriva något eget.

Har du någon förebild?

Jag har många som jag beundrar men ingen som jag skulle vilja vara eller spela som. Jag måste hitta min egen grej som sagt. Marlon Brando poppar upp i huvudet, men det känns så här... taget. Kanske något jag säger bara för att ha någonting att säga. Jag har läst en hel del om honom. Han är spännande. Han har inte bara varit skådespelare, han har jobbat för indianernas sak, är engagerad i olika frågor, verkar brinna ... Det är viktigt för skådespelare att inte bara hålla på med teater, det är ju livet man ska gestalta.

Har du några råd till den som vill söka?

Att göra det man känner för. Att inte tänka på vad de vill ha. Kom väl förberedd. Du är inte här för att bli bedömd; jo, på ett sätt, men ... äh, vad svårt! Njut! Gör det bästa av det!