Emma Mehonic

I januari 2007 var Emma Mehonic 23 år och gick i tvåan på skådespelarprogrammet. I den här intervjun berättar hon bland annat hur hon gjorde för att komma in på utbildningen.

När kom du på att du ville bli skådespelare?

Jag har nog alltid velat underhålla och roa. Under mellanstadiet kom jag på att om jag kunde få folk att skratta så fick jag vara med. Det var en överlevnadsstrategi. Men det var först när jag skulle välja gymnasium som jag började tänka i de här banorna.

Jag gick på Olympiaskolan i Helsingborg, och valde dans på det estetiska programmet. På fritiden gick jag med i en teatergrupp, och det var då jag började fundera på vad scenskolan kunde vara för någonting. Men nej, tänkte jag, det går ju inte – det är ju tusen som söker! Jag insåg i alla fall att man faktiskt kan jobba med teater. Och att det var det jag ville hålla på med.

När sökte du till Teaterhögskolan första gången?

Jag sökte till Teaterhögskolan i Malmö när jag gick i trean på gymnasiet, så jag var arton år, och jag hade lärt mig en monolog. Jag förstod redan där och då, under de tre minuter jag hade på mig, att jag inte hade en aning om vad jag gjorde där. Jag hade inte förberett mig tillräckligt.

Förstod du också vad som egentligen krävs?

Nja, jag kunde inte sätta ord på det då, för jag hade inte den mognaden när det gällde teater, men jag förstod att jag inte kunde söka på meriten att andra människor tyckte jag var duktig. Det var mycket så när man var yngre, folk kunde säga att ”du är så begåvad” eller ”du är så spontan” och ”du kommer att bli nånting!”. Begåvning och talang var två starka ord som jag trodde att jag kunde färdas på. Men då förstod jag att det behövs mer än så, att jag behövde sätta mig in i vad det innebär att jobba med teater.

Men att du hade fått höra att du var begåvad gjorde att du vågade söka. Blev du besviken när du inte kom in?

Egentligen inte. Jag var helt förberedd på att jag kanske inte ens skulle gå vidare till det andra provet. Och det är bra träning att söka! Så man ska aldrig vara besviken på sig själv. Tvärtom ska man vara stolt om man har åstadkommit något på egen hand.

Hur många gånger sökte du innan du kom in?

Jag kom in på fjärde gången. Och när jag kom in här var det första gången jag sökte i Stockholm. Jag sökte två gånger i Malmö och en gång i Luleå.

När jag sållades ut direkt efter mitt första prov, sökte jag även till Fridhem, en förberedande teaterutbildning. Där gick jag i två år. Det första året sökte jag inte till någon teaterhögskola. Dels för att jag inte kände mig redo, och dels för att jag var inne i ett arbete med mig själv. Men i tvåan sökte jag igen - och då gick jag verkligen till botten med mig själv.

Hur var det att gå på en förberedande utbildning?

Det var jättebra! Hade jag inte gjort det hade jag inte kommit in här. Jag mognade både som människa och som skådespelare. Det kan jag rekommendera alla. Det är bra att få hålla på med teater på heltid under en period, för då blir man också klar över om man verkligen vill forsätta; om man verkligen vill utsätta sig för det här. Man får en chans att tänka igenom det ordentligt. Det är bättre att komma på det innan man kommer in.

Berätta lite om utbildningen på Fridhem!

För mig var det som en miniteaterhögskola, fast det var mer praktiskt, inte så teoretiskt som här. Första året blev man presenterad för olika tekniker och andra året var mer djupgående, då fick man gräva mer. Vi fick olika förutsättningar för hur man tar sig an en uppgift. Det var mycket improvisation och det handlade om att ta in sina medspelare, att bejaka de andra. Det var kollektivt på allra högsta nivå: mycket samspel, mycket ensemble.

I slutet hade vi en slutproduktion med åtta veckor repetition. Vi fick fixa allting själva: ljus, ljud, kläder, rekvisita. Det gjorde att man fick förståelse för alla delarna i den här världen. Att det inte bara finns en regissör och skådespelare, utan att det finns massor av olika människor som behövs lika mycket. Några på kursen kom på att de hellre ville jobba med andra saker inom teatern – kanske som teaterpedagog eller producent. Men för min del stärktes mitt val: jag blev ännu mer säker på att jag ville bli skådespelare. Däremot hade jag andra tvivel på mig själv.

Vad var det för tvivel?

Jag kan tycka att ju lägre ner på stegen man befinner sig desto mer prestationsångest har man. När jag gick på gymnasiet och på Fridhem var det mer sånt för mig. När jag är på den här nivån gäller något annat, nu söker man det som är sant just för en själv. Jag känner att jag tar mer ansvar på golvet. Det handlar inte om prestation och att vara duktig. Visst, man kan bli spänd och nervös, men det blir inte den typen av prestationsångest som jag fick tidigare. Förut handlade det om att vara duktig; nu handlar det om att jobba. Att vara duktig är ointressant.

Hur arbetar man med prestation och duktighet här?

Jag tycker man får mycket stöd i det. Det är bara att jobba. Lärarna mäter oss inte med varandra; de vill hjälpa oss med det vi behöver. Och om det någon gång blir jobbigt så måste man påminna sig om att det är en utbildning.

Hur tänkte du när du förberedde dig inför proverna?

Mina prover blev en blandning. Jag var inte enbart i spel, utan jag blandade in mig själv också. Jag tror det är viktigt att visa sig själv som människa, för då kan juryn bedöma vad man kan tänkas utvecklas till. Det ska finnas en personlig förankring.

Under provet gjorde jag Nora i Ett dockhem, och jag tänkte: Hur skulle jag ha gjort i den här situationen? Man lägger ihop alla förutsättningar och motsättningar och skapar sig en förståelse och en inblick. Empati är en viktig egenskap för en skådespelare. Man behöver kunna sätta sig in i andra människors situationer; man måste ha medlidande med sin omvärld. Oavsett vilken teknik man lär sig utgår man ifrån sig själv. Och så har man sina redskap: kroppen, rösten, klangen.

Du sa att empati är en viktig egenskap. Vilka andra egenskaper behöver en bra skådespelare?

Ödmjukhet. Det är så ointressant med talang om det inte finns en ödmjuk människa bakom.

Hur lär man sig att bli en empatisk och ödmjuk skådespelare?

Genom att svara på olika frågor inom sig själv. Vi har jobbat mycket med närvaro - att stanna upp och ta in allting, att hela tiden tänka: vad gör jag här? Både tanke och kropp måste vara med, det får inte bli mekaniskt.

Jag försöker tänka på vad jag tycker är intressant att se när jag sitter som åskådare. Hur skulle jag vilja att skådespelarna öppnade sig emot mig? Jag har hållit på mycket med humor och komedi, och där gäller det att vända sig ut mot publiken. Vad tänder de på? Där skrattar de, ok, då ska jag bjuda lite mer. Det kan bära och det kan brista.

Det är underbart när man kan varva teknik, personlighet och öppenhet. Jag vill kunna knyta ihop allt det här och överlämna det som en present till publiken.

Hur kändes det att komma in på utbildningen?

Jag kände mig lite tom precis efter det att jag hade blivit antagen. Man hade gått så länge och haft det här målet framför sig. Man hade skjutit med sin pil och aldrig träffat målet, och så plötsligt en dag träffade man. Det finns inte många mål som är så starka som att komma in på Teaterhögskolan. Det är en sån där grej som alla kommer att komma ihåg.

Jag hade någon slags intuition i sista provet som sa att jag skulle komma in, men jag vägrade lyssna på den rösten. Jag vågade absolut inte säga det högt för mig själv. Sen blev jag förstås chockad och överväldigad, men jag kunde inte riktigt glädja mig. För jag kunde inte riktigt förstå det.

Viken typ av teater/scenkonst vill du helst hålla på med när du blir klar?

Det är lite svårt att tänka på just nu. Jag vill kunna vara öppen för alla möjligheter. Jag gillar många olika sorters teater, men det ska finnas ett budskap och det ska finnas charm och glädje. Jag vill se att skådespelarna verkligen har tänkt till, fördjupat sig, och att det finns glädje och ensemblekänsla. Jag blir väldigt inspirerad av just närvaro, glädje och lättsamhet.

Om du fick önska, hur skulle du vilja att utbildningen på Teaterhögskolan skulle se ut?

Att det var en intensivkurs på en vecka, och sen skulle man vara färdig (skratt). Nej, oj, i så fall skulle det väl vara att man fick skräddarsy lite mer. Att det fanns några timmar i veckan för individuell tid där man fick välja vad man ville göra. Så man fick möjlighet att fördjupa sig i det man behöver och få extra hjälp. Fast inte i ettan kanske, man måste ha en grund, och man kan inte enbart ha individuella val.

Annars tycker jag det är bra här. De är måna om att vi inte ska bli likadana. De vill verkligen ge mig verktyg så att jag kan hitta mina unika drag själv. Det här kommer under tiden, och det är därför det är så jobbigt att gå här: man upptäcker hela tiden nya saker om sig själv. Och jag tror det är det de vill. De vill utbilda självständiga skådespelare som tänker och som har ett hjärta - och som, förhoppningsvis, har en stark personlighet när de går ut härifrån. Jag tror att våra lärare och andra vi möter här vill åt sanningen i oss alla.

Vad hade du för förväntningar på Teaterhögskolan?

Jag trodde att alla tjejer skulle vara perfekta. Och att alla skulle prata perfekt rikssvenska och vara så jävla perfekta och må så jävla bra!

Är det inte så då?

(skratt) Nä, det är det inte! Jag hade nog mest förväntningar på utseendet. Men det är vanliga människor som går här, de är inte utomjordingar som jag trodde: ”De där som går på Teaterhögskolan, de kommer från en annan planet!” Men det stämde inte. Här finns alla olika sorter, med olika bakgrunder och åldrar. Det finns inte en kategori människor som kommer in här. Det är mycket viktigt att veta.

Förr var nog Teaterhögskolan väldigt traditionsenlig, med gamla anor. Emma deklamerar: ”Att vara … eller inte vara… ” och gestikulerar teatraliskt. Men nu är teatern på väg i en annan riktning. Det känns att de är väldigt måna om att vi är olika individer. Jag har aldrig sett det på det sättet, men nu har jag förstått att jag kan inspirera andra. Det finns säkert andra tjejer som jag, som tänker att ”inte ska jag söka Teaterhögskolan, det är väl bara balettdansöser som går där.” Men om de träffar mig så inser de att de också kan prova. Framför allt ska man inte gå in och kolla på bilderna på webbplatsen och jämföra sig. ”Å, vilken snygg haka, vilka intressanta ögon, såna har inte jag …” För det handlar inte om det.

Har du några råd till den som vill söka?

Kasta er ut. Sök och försök. Allt man gör i livet räknas. Och framför allt så ska man vara sig själv. Man ska plocka fram det vackra men också det fula i sig själv. Har man en dröm så ska man följa den. Bejaka den du är och lyssna till din egen röst.