Bahar Pars

Intervju med Bahar Pars, 2007

Här möter vi Bahar Pars, 28 år, när hon går sista terminen på skådespelarprogrammet våren 2007. Jag intervjuade henne när hon just hade påbörjat sin utbildning. Nu träffas vi igen för att prata om vad som hänt under hennes fyra år på Teaterhögskolan.

Stämde dina förväntningar på utbildningen? När du började ettan sa du att

”Det här är den hårdaste utbildningen i hela världen!”

Ja. Ja, det stämmer. Sen sa jag också att ”Självklart kan man fuska sig igenom övningarna, men då ger det ju ingenting.” Och det stämmer verkligen! Det är ingen som står och piskar en. Det kanske jag har saknat lite; jag hade nog behövt ha det lite hårdare. Men den mentaliteten finns ju inte här, på gott och ont. Det kan lätt bli en ond cirkel när man börjar skolka.

Du skolkade alltså. Är det något du ångrar?

Ja, jag ångrar nu att jag inte kunde få stopp på det. Det var mest under tvåan som det var jobbigt. Jag visste inte vart jag var på väg och förstod inte varför vi skulle göra olika övningar. Jag insåg inte att man inte måste förstå hela tiden, så jag började tvivla på mig själv.

Jag glömde bort hela den här lyckan med att komma in … Jag tror det är ganska vanligt att man känner så i tvåan. Det kan jag förstå nu, men då mådde jag bara skitdåligt. Jag tror det beror på att man jobbar så mycket med sig själv. Jag är glad att jag gick in i övningarna, att jag gjorde dem till fullo, även om det var en jobbig tid.

Hur tog du dig ur den här fasen?

Jag frågade Olle (Jansson, rektorn) om jag kunde få resa till Iran på min praktik i trean. Jag kommer ju därifrån och var nyfiken på vad som händer där, och jag var trött på svensk teater. Så fick jag åka till Iran, en månad, på praktik. Jag var på stadsteatern i Teheran och fick sitta med och titta när de arbetade. Satt där med min filmkamera, intervjuade olika skådespelare och försökte förstå hur de har det, hur deras värld skiljer sig från vår i Sverige.

Det var spännande, jag fick verkligen ut jättemycket. De arbetar under så hårda förhållanden. Det finns skillnader som gav mig kraft att vilja komma tillbaka hit. Som att män och kvinnor inte får ta på varandra på scen och att det alltid finns någon som förföljer en på teatern, så man inte kan säga vad som helst.

Ändå så brann de så otroligt för vad de gjorde och det var mycket hög standard. De har så mycket att kämpa för, så mycket att brinna för, och det fascinerade mig. Det ville jag ta med mig hem. Det blev stora kontraster när jag kom tillbaka. Jag kan sakna det här brinnande intresset i Sverige.

Vad ska man göra för att hålla det brinnande då?

Det måste ju börja på skolorna. Fast … egentligen kanske det inte har med skolorna att göra, det är systemet som ligger och ruttnar. Det är så mycket väntan på regissören, vad regissören har att komma med. Regissören har så stor makt, och det vill jag komma ifrån. Det kanske skulle vara bättre om utbildningen var på kortare tid. Nu tänker man att man har fyra år på sig och då gör det inte så mycket om man inte ger allt hela tiden.

Men du har inte ångrat att du valde Teaterhögskolan?

Absolut (börjar Bahar bestämt, men så ser hon fundersam ut) … kanske. Jo, för ibland tänker jag så här: Fan, jag kunde ha varit snart halvfärdig läkare! Det har varit en hård tid. Speciellt när man känner till branschen, att det är så hård konkurrens. Det tar bort min glöd, jag spyr på det. Jag vill bara bort! Men man måste påminna sig om att det faktiskt finns många möjligheter där ute.

Har du lyckats påminna dig om det?

Ja, för jag har rest mycket under utbildningen. Först var jag ju i Iran och sen, under höstens slutproduktion, fick jag och två till i min klass resa till Kairo, New York och Hong Kong under en månad. Jag har hela tiden försökt att tänka att det finns en värld utanför Teaterhögskolan, Stadsteatern, Dramaten.

Hela vårt yrke handlar ju om att förstå människor; att förstå världen och kunna gestalta den. Det handlar om att vara ödmjuka människor. Jag får hela tiden kämpa med det. Jag har också börjat umgås med mina gamla vänner som inte håller på med teater, för att få tänka på något annat, prata om något annat än teater.

Skådespelarens värld kan bli så liten, fast den borde vara så stor. För att vi ska kunna göra så bra teater som möjligt, måste vi vara öppna för allt: för motspelaren, för omvärlden, för oss själva – öppna för att kunna ta in och utvecklas och förändras – annars blir det bara statiskt.

Det är viktigt att man har det förhållningssättet på skolan. Och det är förstås upp till var och en, både studenter och lärare.

Om du hade vetat det här innan du började, hade du haft ett annat förhållningssätt till din utbildning och ditt sätt att vara?

Jag skulle säga: Ta tag i det du vill göra. Om du har idéer se till att förverkliga dem. Tvivla inte, låt inte någon sätta upp hinder. Kör hundra procent, för tiden går fort.

Man måste själv kämpa med att hålla sig öppen. Man måste vara ödmjuk och ta itu med sig själv och sin ångest. Man måste vara stabil i sig själv. Jag skulle vilja kalla den här utbildningen för human, det kan den vara om man själv är öppen för det. Men glöm inte ödmjukheten!

Hur gick det med teaterteorin? I ettan sa du:

Det är säkert bra med teori och analys och sånt, men jag tror fortfarande att ska man bli en duktig skådis så behövs det egentligen inte.”

Det var bara en gång i veckan i ettan och tvåan, så det var inte så jobbigt. Det var bra. Vi var med Karin Helander och fick gå och kolla på teater och skriva om det. Det var jättebra för man fick jobba på att bli verbal, inte bara såga en pjäs: ”Shit, va den va dålig!” Man fick förklara för sig själv varför man tyckte den var bra eller dålig. Nu i efterhand tycker jag att det var viktigare än vad jag trodde att det skulle vara. Man fick något att utgå ifrån när man skulle bedöma andras och även sitt eget skådespeleri.

Tycker du att du får en viss sorts roller på grund av din utländska bakgrund?

Ja, det tycker jag. Jag kan nästan säga att varenda sak jag har varit påtänkt för har med min bakgrund att göra. Det är inte så kul, men det gör mig ännu säkrare på att jag kan göra alla typer av roller.

Det ska bli väldigt intressant att se om det finns regissörer och teaterchefer som kan sätta mig i en annan roll. Folk tror att vi som har utländsk bakgrund har en jättefördel för att vi är utländska, att vi får en massa roller på grund av vår bakgrund. Men det stämmer inte, det är verkligen inte så.

En annan viktig sak är att vi inte är hämtade från gatan. Många tycks tro att vi har kommit in här för att vi har utländsk bakgrund, att vi skulle ha kommit in på någon slags kvotering. Jag kan bli jätteledsen för det, för vi har kämpat lika mycket som våra andra klasskamrater. Av alla tusen som söker är det kanske femti-sexti utländska, och alla kommer ju inte in. Det är fortfarande de bra som kommer in, och det glömmer folk.

Vad vill du jobba med nu när du blir klar?

Jag vill jobba med ensembler och regissörer som är öppna för utmaningar, ödmjuka människor som vill någonting med varandra och sin publik; det är nog viktigare för mig än vilken scen jag står på. Jag vill jobba med människor som har ett hjärta för det de gör.

Så du vill inte bli läkare nu?

Nä. Jo, fast jag kan inte plugga mer nu …

När jag kom in på Teaterhögskolan var teatern verkligen på liv och död för mig, men nu känner jag att det finns så mycket annat jag kan göra där jag kan använda allt jag har lärt mig.

Teatern är så stor och därför måste skådespelaren också vara stor. Jag är sugen på att använda det jag har lärt mig och lära mig ännu mer om mig själv och min omgivning. Jag vill först och främst jobba som skådespelare, men jag tror inte att jag kommer att göra det hela tiden.

Jag kan också tänka mig regi och vara just så som jag vill att regissörer ska vara. Jag känner verkligen att jag har alla möjligheter i hela världen och det är underbart att känna så fast jag inte har något jobb till hösten. Världen är öppen och då måste jag också vara öppen mot världen.

Till sist: Har du några råd till dem som vill söka till Teaterhögskolan?

Som jag sa redan för fyra år sen: Förbered dig! Jobba med din text och släpp sen taget. Sen kan du gå tillbaks igen två månader senare. Det ger jättejättemycket! Texten ska bara finnas där så att nervositeten inte tar över.

Och så måste man vara ödmjuk, öppen och ärlig, för det är först då man kan ge och ta och bli en riktigt bra skådespelare.

Teatern är hela världen. Man kan ha lika mycket glädje av teatern som publik. Man måste inte komma in på den här utbildningen för att få uppleva teater. Ibland kanske man får ut mer av att gå och titta på teater än om man håller på med det på heltid.

 
Av Gunilla Granbom den 23 april 2007

 

Share |

”Skådespelarens värld kan bli så liten, fast den borde vara så stor.

För att vi ska kunna göra så bra teater som möjligt, måste vi vara öppna för allt: för motspelaren, för omvärlden, för oss själva – öppna för att kunna ta in och utvecklas och förändras – annars blir det bara statiskt.”

Bahar Pars, 2007

Bahar 2003