Bahar Pars

Intervju med Bahar Pars, 2003

Här berättar Bahar Pars, då 24 år, om hur det var att komma in på Teaterhögskolan. När intervjun gjordes hade hon just börjat sin första termin på skådespelarprogrammet. Bahar började intressera sig för teater när hon var 18 år, och förstod då ganska snart att det var detta hon ville hålla på med.

Hur känns det att gå på Teaterhögskolan?

Det är en enorm glädje - det går inte att beskriva. Men så kommer också tvivlet... Varför kom jag in, varför just jag? Men det där har vi pratat om i klassen - alla känner så.

Berätta om dina första intryck?

Första veckan fick vi träffa alla lärare och de andra studenterna, vi var på utflykt tillsammans och ... ja, det var jättebra, man fick lära känna varann lite. Jag kände ingen här när jag började. Första intrycket? Varje dag är det nya intryck, nya saker... Jag hinner inte med! Det är så annorlunda mot att gå upp och jobba på scen. Det känns som om jag inte kan nånting!

När kom du på att du vill bli skådespelare?

Det konstiga är att ... Sen jag kom i kontakt med teater har jag haft teater som ... det finns liksom ingenting annat. Jag började först med teater som hobby, och sen blev det på liv och död. Men - jag tvivlade. Jag har aldrig tänkt på skådespeleri som ett yrke. Från min familjs sida har jag fått klart för mig att det inte är ett riktigt yrke. Det kanske det inte är? Fast om man får betalt är det väl ett yrke? Jo.

Jag har haft sån ångest. Jag har gråtit. Jag har ångrat att jag har börjat med teater! Man känner att man föds som människa - det här är jag... och sen upptäcker man att det är en så svår bransch. Men man kan inte sluta - det blir ens liv.

Och nu när jag vet att jag kommer att hålla på med teater som yrke så måste jag ha en annan hobby. Nånting annat att luta mig mot när jag blir trött på livet - för nu ingår ju teater i mitt liv. Förr har jag alltid vilat mig i teatern, så nu behöver jag något annat när jag behöver komma bort, typ gå och simma eller så. För att balansera. Man lever ju hela tiden med teatern när man har det som yrke.

Berätta om hur det är att söka till Teaterhögskolan.

Första gången fattade jag ingenting! Jag gick in och sökte bara. Och sen när jag började förstå vad det handlade om blev jag jättenervös. Folk snackar så himla mycket: "I år kommer den och den att sitta i juryn, dom vill ha den och den, dom vill ha den texten..." Det är då teatern är död tycker jag. Man ska aldrig lyssna på nån annan. Kör ditt eget race!

Jag har sökt flera gånger, en gång sprack jag i första, och de andra gångerna gick jag vidare. Jag har lärt mig otroligt mycket genom att söka. Det är verkligen en jättestor erfarenhet. Jag är mycket säkrare nu. Jag vet vad jag vill med texten.

Ibland har jag arbetat med en teaterpedagog inför proverna, det kan vara bra med ett öga utifrån. Det är helt upp till en själv - man behöver inte ha en bra pedagog för att komma in. Det kommer mycket inifrån; hur du jobbar med texten, vad du själv vill visa, hur du känner för texten. Det ska komma från dig själv - det finns ingenting annat. Du ska verkligen känna för ... Älska med texten på scen!

Vad har du gjort tidigare i livet?

Jag började med teater när jag var 18; jag hade drama i skolan. Jag valde det för det var såna lektioner man kunde skolka ifrån. Och sen så bara ... Jag hade en underbar lärare som heter Robert Sjöblom, som också har gått här, så ... Ja, där började det. Det blev ingen skolkning. Jag tyckte det var jättejättekul, samtidigt som det var lite töntigt, det måste jag medge.

Jag visste knappt vad teater var. Då visste jag inte ens att det fanns en Teaterhögskola. Jag hade aldrig sett en teaterföreställlning! Så blev jag tillfrågad om jag ville vara med i en pjäs, och efter första pjäsen visste jag att ... det finns inget annat.

Senare skrev jag en pjäs som jag regisserade och satte upp som specialarbete i trean på gymnasiet - då lärde jag mig massor om hur det är att arbeta med teater.

Var kommer du ifrån?

Bägge mina föräldrar är från Iran och jag är född där. Jag kom hit när jag var elva år. Jag är glad att jag har lärt mig svenska så bra, för det behövs när man håller på med teater. Språket och uttalet är så viktigt. Vi pratar annars mest persiska hemma, så jag är helt tvåspråkig.

Vad har du för förväntningar på utbildningen?

Det här är den hårdaste utbildningen i hela världen! Jag hade hört så mycket. Alla säger olika, men jag har förstått att det beror helt på en själv - hur mycket man jobbar med sig själv. Självklart kan man fuska sig igenom övningarna, men då ger det ju ingenting.

Som det känns nu stämmer mina förväntningar med hur det är här. Det ska vara tufft - det är det jag vill. Samtidigt så är det en trygghet att vara här - man får vara dålig och man får hjälp och stöd. Det finns så mycket man kan jobba med, smågrejer som man aldrig tänker på. Man blir medveten om sig själv, börjar se sig själv utifrån... då blir man kritisk. Och det är ju bra, det är ju meningen, det är så man lär sig.

Jag vet inte riktigt vad det är jag ska lära mig. Jag hoppas att jag får lära mig att använda mina olika instrument på scen: röst, rörelse... Alla som går här har det inom sig, men man är inte medveten om det. Och det är det pedagogerna kan hjälpa oss med: Att hitta instrumenten.

Så har vi teori också - teaterhistoria, teateranalys. Det är säkert intressant, men det är ju inte därför jag har sökt skolan. Under ett år läste jag alla pjäser som fanns! Då började jag lära mig tekniken. Det är jättesvårt; det är en sån enorm skillnad mot att läsa böcker. Det är säkert bra med teori och analys och sånt, men jag tror fortfarande att ska man bli en duktig skådis så behövs det egentligen inte. Jag kanske ändrar mig om fyra år.... Men just nu tror jag att det viktigaste är vad man känner och vad man gör på scen, att man har närvaro, att man är där när det händer.

Men, ja ... jag litar ju fullständigt på lärarna som är här. Det är ju det som är så spännande. Jag vet inte vad som kommer att hända.

Går du mycket på teater?

Ja, och nu under utbildningen blir det ännu mer. Jag har mest varit på Stadsteatern. Jag såg till exempel Nicholas Nickelby där. Å, den var så bra... Jag glömmer aldrig den. Åtta timmar, och tiden bara gick. Det var sån atmosfär i hela salongen. Fantastiskt.

Ditt första teaterminne?

Den första pjäsen jag såg var Den girige på Stadsteatern. Det var när jag hade hållit på med teater på fritiden ett tag. Jag var jättefascinerad. Jag föddes! Det öppnades verkligen en värld. Jag blev en helt annan människa, jag började tänka annorlunda och se olika saker och fatta, och jag började läsa böcker ...

Vilken typ av teater/scenkonst vill du helst hålla på med när du blir klar?

Jag vet inte... Jag är nog för mycket amatör för att kunna säga det. Varje roll blir en del av en själv. Men, det får inte vara för komersiellt. Jag vill inte att det ska handla om pengar. Annars vill jag nog göra allt möjligt.

Jag hoppas att samhället ger mig en chans, så jag inte hamnar i ett fack: att jag kan spela Lisa från Norrland eller ... jag skulle vilja spela alla roller som finns! Allt från prostituerad till den rika överklasstjejen.

Varför är det viktigt med teater?

För skådespelaren är det ... liv. Man är som en blomma, teatern är vattnet. Får man inte vatten dör man. Men varför finns teater? Det handlar så mycket om att ge och ta. Man vill dela något med människor. Finns inte publiken, finns inte teatern. Man kommer in i en annan värld... Allt är så verkligt - mycket verkligare än bio. Det är skithäftigt!

Har du några råd till den som vill söka?

Landa i texterna! Börja i god tid så du kan lägga bort dina texter några månader för att sedan återvända till dem. Då händer det saker med texterna och med dig själv. Det är jätteviktigt. Se inte inträdesprovet som en bedömning. Du ska bara visa det du har att visa. Då kan du ge mycket mer.

Och kommer du inte in så tänk på att det finns hundratusen andra dörrar om du vill jobba med teater. Det finns verkligen det.

 
Av Gunilla Granbom den 26 augusti 2003

 

Share |

"Det ska komma från dig själv - det finns ingenting annat.  Du ska verkligen känna för... Älska med texten på scen!"

Bahar Pars, 2003

Bahar Pars 2007

Vad hände sen?