Intervju med Krister Henriksson, professor i scenisk gestalning

Krister Henriksson var professor i scenisk gestaltning med inriktning mot avspänning och scenisk gestaltning på Teaterhögskolan 2002-2006. Den här intervjun gjordes i november 2003.

Krister Henriksson gick på scenskolan i Malmö 1968 - 1971. Här delar han med sig av sin kunskap om skådespeleri som han byggt på genom erfarenheter från tv, film och teater. Och - inte minst - genom att själv undervisa i scenisk gestaltning.

Hur är det att vara "professor i scenisk gestaltning med inriktning mot avspänning och scenisk närvaro"?

Ja, man kan ju få fjärilar i magen varje gång man läser den där formuleringen. Professor… och närvaro … Närvaro är ju ett så otroligt vitt begrepp.

Jag har valt att ha ettorna därför att jag tycker det är väldigt utmanande att ha studenterna från första början. Vi jobbar inte med texter utan med andra övningar som är svåra att beskriva. Å ena sidan vet jag precis vad jag gör - men å andra sidan så vet jag inte riktigt. Jag gör ju inte samma sak i år som jag gjorde förra året, för studenterna uppfinner lektionerna själva till stor del. Jag vill absolut inte bli som en bilskollärare som lär ut något mekaniskt.

Jag hade klasser här på skolan då och då innan jag fick den här tjänsten. Vid ett sånt tillfälle sa en kille något väldigt klyftigt när han fick reda på att jag skulle bli professor: "Jag tror att vi fick det bästa av dej." "Hur menar du?" "Jo, för när du kommer in på lektionstimmarna känns det som om du nästan inte kan själv." - Det stämmer, för mina lektioner var något slags fritt fall; det fanns en nerv, en energi, för jag visste faktiskt inte riktigt vad jag gjorde. Och så är det fortfarande - det finns ju inga läroböcker, man får uppfinna själv, tänka högt.

Vad är det för skillnad på att vara professor och att ha en annan typ av lärartjänst?

Ja, det har jag också funderat på. Men det är väl till viss del en tjänst man skapar själv. För mig har det blivit en blandning av pedagogik och… samtal. De kreativa samtalen sker ofta inte på möten eller lektioner, utan de pågår hela tiden: i korridorer, i pauser. Tanken är nog att jag som professor ska vara med och påverka utbildningen som helhet.

Vad är din vision för Teaterhögskolan?

Det finns ju väldiga resurser här på skolan, fantastiska lärare, många duktiga pedagoger. Det gäller för oss att sätta studenterna på rätt spår. De måste förstå att de tar ansvar för sin utbildning själva. Det finns en fara i att det blir just en skola med studenter och lärare. Att de tror att de ska lära sig spela teater. Jag vill se den här skolan som ett … ett fyraårigt kloster där man får ägna sig åt experimenterande för att hitta sin egen väg att gå.
Nu är det ju så att lärarna sitter i olika rum, och studenterna sitter i soffan i matsalen. Min vision för hur det borde vara är att studenterna har varsitt rum och går till en lärare och säger: "Kan du komma upp till mig, för jag har ett problem - så här ser det ut, hur tycker du jag ska lösa det?"

Hur förbereds studenterna för dagens verklighet inom teatervärlden?

Det är ju en ny generation skådespelare som ska komma fram nu. Det har blivit allt svårare att hitta en trygghetsanställning; det är ytterst få som får något annat än temporära kontrakt. Därför måste man utbilda och stimulera de blivande skådespelarna så att de kan uppfinna sina egna jobb när de kommer ut. Man måste ha en idé om varför man vill spela teater, så att man inte bara blir ett instrument för olika regissörer. Man får inte sätta sig i soffan och vänta på att någon ska ta hand om en. Denna verklighet kräver att vi sätter igång en mer teoretisk diskussion tidigt här på skolan, direkt i årskurs ett.

Detta är ju en yrkesinriktad högskola, men genom statistiken vet vi att alla inte blir skådespelare. Därför är det bra att den här utbildningen ger så många andra möjligheter. Om man bryter ned teatern i sina minsta beståndsdelar handlar det helt enkelt om kontakt och kommunikation, och det har man stor nytta av vad man än sysslar med i livet.

Hur arbetar du praktiskt i din undervisning?

Jag är inte primärt intresserad av rollanalys - jag är intresserad av grunden i teater: just kontakt och kommunikation. På mina lektioner kan jag ställa frågor som: "Varför kommunicerar du inte nu?", "Vad var det som hände där?" Genom olika övningar kommer studenterna själva fram till vad det är som gör att de inte kommunicerar. När de gör övningar lär de sig mycket genom att vara uppmärksamma på varandra.

Jag kan till exempel be en student läsa en text och säga till henne att hon ska fokusera på dem som lyssnar. När hon har läst får hon gå ut en stund. Under tiden byter jag plats på några av åhörarna, och så får hon komma in och läsa igen. Efter det frågar jag: "Vad är det som har hänt i rummet?" Oftast märker studenten ingen förändring, för hon har enbart fokuserat på sig själv. Hon får prova igen: "Försök nu flytta fokus och titta på dem som är här. Du måste hinna registrera oss under tiden."

Plötsligt låter det på ett helt annat sätt - nu förstår man vad hon säger, man blir berörd. Hon har vänt fokus mot mig, hon talar till mig, till oss. (Kristers röst blir knarrig och låg, han ser ner i bordet.) När man tänker på sig själv blir det bakåtenergi. (Han riktar sig mot mig, rösten, ögonen får liv:) Men när man byter fokus och tänker "Nu ska dom bli sedda - hej, jag är här!" Då blir intrycket annorlunda - det blir ett helt annat skimmer.

Bristen på kontakt och kommunikation är också ett problem för teater i allmänhet. Därför måste man tidigt förstå att det inte är jag som ska bli sedd - utan det är de, människorna i publiken, som ska bli sedda av mig, av oss på scenen.

Hur gör man för att undvika prestationstänkande?

De som kommer in här är så oerhört begåvade och viljeinriktade - nästan som kamikaze-piloter: de är villiga att gå hur långt som helst. Samtidigt som jag försöker tona ned press och prestation, måste studenterna tillåtas att behålla drivet, den heliga glöden. Det är inte lätt att lyckas med den kombinationen, men det går. Det handlar till stor del om att lära sig avspänning.

Den kultur vi lever i är ju starkt prestationsinriktad. Men teater får aldrig vara det - då blir det tråkig teater. Man måste våga säga nej till det, hitta en annan väg, och det är inte lätt. Jag vet själv hur svårt det är. Jag har ett motto för mig själv som skådespelare, det kommer från ett citat ur Markusevangeliet som jag fick av min konfirmationspräst: "Den som ger upp sitt liv ska vinna det." ("Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv /…/ han skall vinna det." Mark. 9:35)

Man har fyra år inom dessa väggar där man inte behöver prestera. Ja, det går naturligtvis mot en prestation, en färdig teaterföreställning. Det är det bisarra, det är ju ett prestationsyrke, men grunden är ändå att man inte får hålla på och prestera och göra våld på sig själv. Det är svårt, men man kan få tag i det här på skolan. Jag måste jämt slåss med det. Man är så farligt nära att prestera - att det måste hända något med en hela tiden. Men ofta är det så att utvecklingen sker mest när man vågar säga nej, när man är i vila, i avspänning - då händer det mycket med en själv.

Som en övning kan jag säga till en student: "Imorgon ska du göra I skuggan av en kamel." Så nästa dag är den här studenten förberedd, han sitter där och tänker på sin skugga och sin kamel och hur han ska gestalta detta. Och så säger jag: "Nu ska du göra En levande cylinderhatt!" "Nä, men jag har förberett I skuggan av en kamel." "Ja, jo, men nu ska du göra en cylinderhatt - gå in, gör det! Det gör inget om det blir dåligt."

Och så gör studenten det. Och det visar sig alltid att det blir mycket bättre när man kastas in i något helt nytt. Det blir levande, det blir vackert, det blir bra. Och det andra, det som de har övat in blir ganska tråkigt. Det blir ångest, prestation. Det är mycket viktigt att inte hamna i prestation, att kunna tappa kontrollen.

Det är mycket man kan prestera på denna jord. Den enda man aldrig kan prestera är kontakt. Tänk på hur det är på såna här mingelfester; alla är så upptagna av att försöka få kontakt, och då får de inte det, för kontakt går inte att prestera.

Varför är vissa skådespelare så levande och närvarande?

Ja, man kan jämföra med Carolina Klüft. Vad är det som gör att hon är så bra? Man ser alla dessa andra idrottskvinnor, som kanske är ännu mer muskulösa, hoppar längre eller högre, men de står där och tittar ner och ser sammanbitna och sura ut. Carolina hon sjunger sig över hindren; hon tycker det är så roligt, man känner sig nästan sedd av henne genom teverutan. Den här glädjen - jag tror det är glädjen och lusten till det hon håller på med som gör skillnaden.

Kan man lära sig detta på skolan?

Det är nog någonting man lär sig genom att vara uppmärksam på sig själv. Det är viktigt att hela tiden komma tillbaka till sin lust: lusten är den starkaste motorn, alltså den positiva energin, aldrig den negativa; aldrig destruktiviteten - att bara tänka i termer av möjligheter och att möjligheterna är oändliga.

Jag undervisar nästan uteslutande utifrån mina fiaskon, mina misslyckanden. När det funkar är man bara glad att det funkar, först när man misslyckas tar man reda på vad som gick fel.¨Jag är lika uppfylld av det här som studenterna: att jag har fått tag i vad skådespeleri är. Det tog väldigt lång tid för mig, för det var ingen som berättade för mig enkla termer: "Lust, Krister, glädje!"

Länge hade jag en så stark scenångest att jag fick sluta med teater under en tid. Jag trodde faktiskt inte jag skulle komma tillbaka, men det gjorde jag, tack vare … Det är en lång historia, en lång och väldigt vacker historia, som vi kanske inte ska ta här.

Kontentan är i alla fall att jag blev tvungen att medvetandegöra vad skådespeleri är. Allt det som jag aldrig hade behövt reflektera över innan, fick jag plötsligt lära mig igen. Som att cykla: man kan ju cykla, det är ingen konst, och så måste man plötsligt lära sig vad cyklande är. Nöden fick mig att tänka över vad skådespeleri är, för att min scenångest inte skulle komma tillbaka. Kärnan i det jag kom fram till är just lust och glädje. Det låter ju egentligen väldigt enkelt. Det kan nästan låta barnsligt: tillit till sig själv, att våga lita på att det bär, att man har ett slags flöde i energin. Men det handlar inte bara om känslor; jag försöker komma bort från den antiintellektuella traditionen som i viss mån har funnits bland skådespelare.

Det tycks finnas en paradox här - hur hittar man balansen mellan känsla och tanke?

Trots att det handlar om lust och glädje är teater primärt att tänka - det måste gå väldigt fort i huvudet. Man har massor av möjligheter, och av tusen väljer man ett sätt att gestalta en viss situation. Valet ska kännas nytt varenda kväll. Ibland blir det som bäst när ens motspelare har glömt en replik eller en entré. Att stå på scen är en beredskap, man får aldrig försätta sig själv i säkerhet. Det är det vi övar på olika sätt på mina lektioner.

För att stimulera intellektet är skrivande ofta vägen att gå. Då ser man sina tankar på papper; när man tänker hinner man inte alltid få fatt i tanken. Ibland upptäcker man något man inte kan uttrycka i skrift, och då är det ofta oklart uppe i huvudet.

Studenterna får skriva recensioner när de har varit på teater för att öva på att analysera sina intryck. Jag vill också bjuda in exempelvis konstnärligt intresserade författare, som får ställa frågor: "Vad gör ni här på Teaterhögskolan? Varför gör ni så? Hur arbetar ni med detta?" På det sättet får studenterna själva formulera vad de gör, så att det blir en klar tanke. De får använda en annan bit av hjärnan: vässa den intellektuella sidan. Här går jag vidare i den tradition som Keve Hjelm med sitt ursinne har presenterat här på skolan. Skådespelaren blir ofta berövad sin vilja, han blir ansvarslös, regissören styr. Det blir regiteater, och man glömmer bort skådespelaren: vad är det hon vill uttrycka? Många skådespelare har hamnat i detta, de slutar ta reda på vad de vill göra.

Redan vid intagningen bör det finnas ett prov där man tar hänsyn till den intellektuella sidan. Finns den inte kan man ta in personen ändå, men man markerar att detta är en utbildning som ligger på en intellektuell nivå. Man bör som blivande skådespelare vara intresserad av att utveckla sin intellektuella sida.

Slutligen, vad är din pedagogiska grundtanke?

Kärnan i min pedagogik är att teater primärt handlar om kontakt och kommunikation. Jag inriktar min undervisning på det.

Jag vill bygga något slags rum och bidra med en energi som gör att rummet blir roligt att vara i. Ingen har rätt eller fel - alla tillåts att tänka högt och ifrågasätta. Detta är inkörsporten till hela skådespeleriet: redan här gör man sig av med lärar- elevrollen, så att man inte sen tror att regissören alltid har rätt.

Det här arbetssättet leder till en annan typ av samtal: Man säger inte "Det här fungerade inte på grund av det och det." utan frågar: "Tyckte du att det här fungerade?" … "Nej." "Hur tyckte du att det skulle vara? Vad var det som hindrade dej från att göra så att det blev som du tänkt?"

Jag jobbar inte ett dugg terapeutiskt; jag ser vad som fungerar och inte fungerar, och tillsammans försöker vi komma vidare. Ibland kan jag föreslå konkreta idéer, man får inte hamna i flummighet - det här är ett praktiskt yrke. Det finns inga knep, men man kan säga att "jag tror att om du gör så här, så kommer det att hjälpa dig".

Jag tror inte det finns en metod för skådespeleri, och jag avskyr ordet verktyg. Nej, jag vill hjälpa studenterna att se möjligheter och alternativ. Och sen kan de använda detta som de vill.

Av Gunilla Granbom den 7 november 2003

 

"Lusten är den starkaste motorn, alltså den positiva energin, aldrig den negativa; aldrig destruktiviteten - att bara tänka i termer av möjligheter och att möjligheterna är oändliga."

Krister Henriksson, 2003