karin rudfeldt

Intervju med Karin Rudfeldt, lärare i språklig gestaltning

Karin Rudfeldt är lärare i språklig gestaltning på StDH. I den här intervjun från 2005 berättar hon om sitt arbete och hur musikaliteten genomsyrar undervisningen. Karin är musiker från början. Hon spelade i ett av Sveriges första tjejband: "Fega påhopp". Hon spelar gitarr, piano och sjunger - och skriver både text och musik.

Hur kom du hit till Teaterhögskolan?

I grunden är jag konstnär. Efter ett tjugoårigt sceniskt liv som musiker började jag fördjupa mina kunskaper i röst och text. Jag fick ett vikariat här och blev sedan erbjuden fast tjänst.

Jag är väldigt intresserad av den kunskap som kan vara svår att fånga med enbart ord, den praktiska och intuitiva. Den man lär sig via lyssnandet, iakttagandet och görandet. Jag har fått förmånen att följa kunniga människor i deras arbete här på skolan, främst Cecilia Berefelt, Inez Sand–Larsson och Andris Blekte.

En som har betytt mycket för många av oss på Teaterhögskolan är Mirka Yemendzakis. Hon har utarbetat en metod för skådespelarens arbete med röst och text. Det är en handfast teknik, tydligt förankrad i kroppens anatomi och samtidigt en filosofi som bygger på grekiska filosofers tankar om kroppen, själen och andningen.

Det jag framför allt bär med mig från Mirka är att det inte bara är orden och texten som berör utan även språkets vibrationer, de som går från en människa in i en annan. Det som är levande i dig blir också levande i mig. När konsonanterna vibrerar i ditt huvud vibrerar de också i mitt, om tonen tränger igenom din bröstkorg så kan den färdas in i min, från hjärta till hjärta.

Hur går det till i praktiken?

Jag arbetar med studenterna i grupp, i par eller individuellt. Jag möter dem flera perioder under utbildningen och lägger fokus på olika saker vid varje möte. Nu senast arbetade vi mycket med olika versmått. Då faller det sig naturligt att samarbeta med Alexandra som är rytmiklärare. På så vis får studenten in rytmen på olika sätt.

Vad vi än arbetar med, språkljud, satsmelodi eller text, så finns grundtanken att det utöver formen –exempelvis artikulationen – alltid finns en aspekt till. Det handlar inte bara om att tala tydligt, utan till detta hör helheten: det har med andning och närvaro … och mod att göra.

Jag tycker det är bra att använda olika konstformer och uttryckssätt. Jag använder exempelvis skrivandet i min undervisning. Studenterna får korta skrivuppgifter som de sedan läser för varann. Det är ett bra sätt för att få igång diskussioner och självreflektion, eller för att förstå en svår text, eller för att öva på olika versmått.

Man måste öva, kunna något, med det är också viktigt att redan från början ana hur jag kan använda mig av det, att jag kan välja, att jag kan använda språkljuden för gestaltning.

Jag vill visa studenterna på detta arbetssätt; låta dem smaka på en upplevelse, leka med den. Jag tänker mig det som en spiral: man får både göra lite mer än vad man kanske kan, och samtidigt får man öva på sina svagheter. Det är intressant med svagheter…. Där man är svag har man underligt nog ofta sin styrka. Ofta försöker man dölja sin svaghet, eller överbrygga den. Istället kan man stanna upp just där, bre ut sig, och på den vägen låta något ske. Det kan handla om finjusteringar, småmuskler; det viktiga är att inte stänga av och sluta andas. Att våga vara i det svåra.

Hur klarar studenterna av att förändras?

Det kan förstås vara känsligt. Rösten är så nära, så personlig. Ofta vet man inte så mycket om den. Hur man talar påverkas av föräldrar och vänner, men kanske är den egna rösten något annat, något mer. Jag tror man är mest rädd för styrkan man har; för det fantastiska. Då är min roll att stötta, att få personen att växa.

Nadine George, skådespelerska och röstlärare från England har inspirerat mig med sitt sätt att arbeta, så totalt befriat från fel och rätt, men ändå så krävande för att det berör dig på alla sätt och vis. Valet att stänga eller öppna, should I stay or should I go now … är ditt. Du får det du ger.

När det gäller dialekter kan man se det som olika melodier – man får lära sig en ny melodi, rikssvenskan. Tanken är att den nya melodin ska bli en del av dig, så det känns naturligt att använda den. Eller att kunna förhöja språket. Bry sig om inte bara vad man säger utan även hur. Hur långt det bär. Hur långt vill du nå?

Använder du musik i din undervisning?

Ja, hela mitt arbete genomsyras av musiken, det musikaliska tänkandet och lyssnandet. Jag försöker öppna studentens öra för den energi och musikalitet som finns i texten så att hon kan använda sig av den, leka med den, bli suverän. I min röstträning använder jag om inte sång, så i alla fall klang, rum och vibrationer. Jag har påbörjat ett samarbete med Pia Olby, som är lärare i sång. Jätteroligt! Talet, sången och rytmiken är ett bra exempel på samarbete över ämnesgränserna och mycket viktigt i skådespelarträningen.

Vad är din pedagogiska grundtanke?

I varje enskild individ finns mänsklighetens alla aspekter: livet - döden, barnet - åldringen, mannen - kvinnan, glädjen - sorgen, det mytiska, det gudomliga, det djuriska. Ju mer personlig man vågar vara, desto mer allmänmänskligt kan man bli. Förvandlingen, metamorfosen, sker om jag arbetar med mig själv så att jag kan nå den. Och om jag låter den ske.

Jag behöver tekniken för att nå dit, och modet för att gå igenom hindren och inte hoppa över. Leken är viktig. Känna igen sig själv i den andre, förstå sig själv via någon annan. Att överdriva, prova, lyssna och lära av varann.
Man kan också komma ifrån spänningar och självfixering genom att bara låta saker vara. Genom att vara öppen för texten och medspelaren kan saker börja hända, inte bara med rösten, utan med hela människan. I mötet med andra

Av Gunilla Granbom den 8 november 2005

 

"Där man är svag har man underligt nog ofta sin styrka. Ofta försöker man dölja sin svaghet, eller överbrygga den. Istället kan man stanna upp just där, bre ut sig, och på den vägen låta något ske. / ... / Att våga vara i det svåra."

Karin Rudfeldt, 2005