Intervju med Tuija Liikkanen och Aleksandra Czarnecki-Plaude, lärare i rörelsegestaltning

I den här intervjun samtalar Aleksandra Czarnecki-Plaude och Tuija Liikkanen, lärare med rörelse på schemat. Intervjun gjordes 2005.

Aleksandra Czarnecki-Plaude kommer från Polen och har bott i Sverige sedan 1989. Hon är pianist och rytmiklärare, utbildad på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. På Teaterhögskolan har hon arbetat i sju år (2005).

Tuija Liikkanen har varit på Teaterhögskolan i tre år. Hon har utbildat skådespelare i både Finland och i Sverige sedan 1990. Tuija är danspedagog, utbildad på Danshögskolan i Stockholm.

Aleksandra, du undervisar alltså i rörelse och rytmik. Vad innebär det?

Aleksandra: Eftersom jag är rytmiklärare har jag en specifik ingång till rörelseämnet. Den musikaliska tanken ligger som grund i alla lektionsmoment, oavsett om vi jobbar med rörelseträning, text och rytm, komposition eller med ”ren ” rytmik. Jag har inget fastcementerat program, utan utvecklar hela tiden mitt arbetssätt.

Så din undervisning bygger mycket på musik?

Aleksandra: Den är baserad på tid, rytm, rum och timing. Jag använder inte alltid musik, men det är hela tiden ett musikaliskt tänkande. Kroppen, rummet, ett möte mellan två människor … allt har en viss puls, en rytm. Människor har olika rytmer och tempi - hur man andas, hur man går, hur man sätter sig, hur man gräver i sin väska, hur man löser sina uppgifter - både fysiskt och mentalt. Den här grundrytmen påverkar allt, därför är det viktigt att vara medveten om den.

Hur skiljer sig din undervisning från Aleksandras, Tuija?

Tuija: Tja, det vet jag faktiskt inte, eftersom jag inte känner till själva innehållet i Aleksandras undervisning så väl. I princip kan det handla om samma sak, men den största skillnaden beror säkert på våra olika utbildningar.

Aleksandra har ju sin inom musik, och jag har min inom teater och dans. Jag arbetar mest med kropps- och rörelseträning där syftet är att lära känna sin kropp - öka sin kroppsmedvetenhet och kroppskännedom. Jag arbetar med kroppen som skådespelarens instrument.

Aleksandra: Ja, det har vi gemensamt.

Tuija: Det finns många olika metoder och tekniker som man kan använda för att nå målet: att kunna öppna sig, befria sin kropp från onödiga spänningar, att bli mera uttrycksfull med sin kropp. Jag skulle vilja jämföra min undervisning med orientering: för att komma i mål är det inte alltid den kortaste och rakaste vägen som är den bästa. Jag rekommenderar att ta omvägar, att våga gå vilse …. och nu tänker jag naturligtvis på en resa genom kroppen. Man kan hitta nya stigar, se, känna och uppleva nya saker. Nu för tiden ska man vara så jävla effektiv; vårt samhälle är så resultatinriktat - det är bara raka, snabba motorvägar som gäller.

Som pedagog kan jag absolut inte visa alla vägar, och därför är det bra att vi är flera lärare - och jag hoppas verkligen att vi är olika!

Använder ni musik i undervisningen?

Aleksandra: Inte alltid. Ibland jobbar jag med ”ren” rytmik, där man omvandlar musikaliska element med sin kropp till ett flöde i rummet, till rytmer i händer och fötter. Ibland spelar jag själv piano. Studenterna får arbeta med olika danser, men då har jag en annan ingång än den Tuija har, för då jobbar vi inte med dansen för dansens skull, utan för rytmen, pulsen och kommunikationen.

Polyrytmiken, det vill säga olika rytmer samtidigt, är också ett viktigt moment i skådespelarträningen. I grunden handlar polyrytmiken om samtidighet och koordination. För skådespelarstudenter har det polyrytmiska tänkande ett bredare syfte: det handlar om att vara fri och att få ihop rytmen mentalt, fysiskt och verbalt - att få ihop tanke, kropp och text.

Tuija: Musiken kan ge mycket glädje och stöd - du har något att hålla dig till, något som hjälper dig att hålla energin i gång. Men jag använder väldigt lite musik. Det är ett aktivt val från min sida, för jag vill att studenten ska hitta sin inre energi, och det tycker jag går bättre utan musik, även om det är svårare och tyngre. Mitt sätt att arbeta blir säkert inte lika roligt och lustfyllt alltid, men jag står gärna för det: att jag är den tråkigare av oss ... ett tråkmonster!

Vad gör ni för övningar?

Aleksandra: Jag jobbar till exempel med en given rytm i fötterna, oftast till musik. Med rytmen rör du dig i rummet, medvetet - alltså med en scenisk vilja - och samtidigt håller du kontakt med din partner: du talar, du för en dialog med medspelaren. Det handlar om att vara fri i kroppen för att kunna gestalta en text, en berättelse.

Vi jobbar med musik för att senare kunna höra och tänka musikaliskt utan musik; att kunna känna musikaliska perioder, och ha en rytmisk stabilitet. Något som 99 procent har problem med - och det gäller även musiker - är att hålla en jämn puls och ett jämt tempo. Och då menar jag inte nåt mekaniskt, som en metronom, för det blir ju inte levande. Det ska alltid finnas agogik, alltså en levande, jämn puls med stabilitet, som samtidigt är full av små förändringar.

Den här levande pulsen ger en känsla för timing - jätteviktigt i allt skådespelararbete. Timingen påverkar hur man förhåller sig till exempelvis en text, till rummet, till andra skådespelare.

Tuija: Man får inte glömma bort andningens betydelse i det här sammanhanget. Det gäller att kunna avläsa sina motspelare även kroppsligt, så att det uppstår samspel - då kan det börja ”svänga” på riktigt.

Är det detta man brukar kalla scenisk närvaro?

Aleksandra: Närvaro är bland annat ett gehör för rummet - och för allt och alla som ingår i rummet. Närvaro är också en beredskap och öppenhet för det som kan uppstå i nuet: ett slags tillstånd där man även får tillgång till sitt undermedvetna. Det låter kanske lite mystiskt men det finns bra och konkreta övningar för att öva upp en sådan känslighet.

Tuija: Jag tycker att det är så svårt att definiera begreppet scenisk närvaro med konkreta ord, eftersom det alltid handlar om en subjektiv bedömning. För min del handlar det mycket om ett kroppsligt lyssnande både inåt och utåt. Kroppen måste vara fri - då kan kroppen följa sina naturliga impulser.

Och hur övar man upp det kroppsliga lyssnandet?

Tuija: Jag arbetar med grunderna från kontaktimprovisation och med något som kallas releaseteknik. I kontaktimprovisation arbetar man med rörelse i par eller i grupp. Du skapar för stunden, och då gäller det att lyssna med hela sin kropp, för du rör dig tillsammans med den andre. Det är ett givande och ett tagande; du måste vara med din partner, i nuet. Du har fysisk kontakt - det kan vara lätt eller väldigt kraftfull beröring - man kan rulla runt, man kan bära varandra… Tanken är att man ska försöka hitta ett flöde.

Du lär dig mycket om din egen kropp via den andres kropp. Man utforskar den gemensamma tyngdpunkten och gravitationen. Men det är nuet, att vara i nuet, som är det viktigaste när det gäller närvaron.

Använder man ljud i de här övningarna?

Tuija: Det kan man absolut göra, men är inte nödvändigt. Jag gör både och. Jag har också haft ett nära samarbete med en av röstlärarna här på skolan i många år.

Har ni ett organiserat samarbete med de andra lärarna?

Aleksandra: Ja, det har vi haft under en längre tid här på skolan. Det finns längre och kortare projekt, fristående och återkommande block när lärarna undervisar tillsammans. I vissa moment är man två eller flera lärare för att för att kunna utveckla, utforska och ifrågasätta olika typer av kopplingar mellan de olika ämnena. Samarbetet är nödvändigt för att vi ska få större kännedom om skådespelaren, människan, som en helhet i det dagliga hantverksmässiga arbetet.

Tuija: Ja, man inspirerar ju varann hela tiden. Det är viktigt att få ihop de olika delarna till en helhet, att integrera rörelse i de olika ämnena. Men integration behöver inte alltid betyda att man jobbar tillsammans. Jag vill veta vad de andra gör, så att jag kan ta upp vissa saker på mina lektioner - kanske ur ett annat perspektiv. Och dessutom ser fyra ögon mer än två; man ser olika saker och kan hjälpa studenten från olika håll - eller kanske förvirra...

Aleksandra: Det finns konflikter också, som det är spännande och lärorikt att utforska. Det är klart att vi försöker få ihop det, men det är en ständig process som kräver hårt arbete och stort engagemang. Det är inte alltid lätt att samarbeta! Dialogen mellan pedagogerna är viktig för skolan, för studenterna. Vi behöver inte alltid hålla med varandra, men vi måste lyssna, fundera, konfrontera och vidareutveckla våra ämnen. Med lust och passion.

Tillbaka till kroppen. Hur kan man träna upp sin kroppskännedom?

Tuija: Det avgörande är att du har ett intresse för kroppen och hur den fungerar. Med övningar försöker vi aktivera förbindelsen mellan sinnet, hjärnan och kroppen. Ibland är det bättre att arbeta med väldigt små, nästan osynliga rörelser, för då är det lättare att känna vad som händer. Det är också viktigt att förstå att skicklighet inte är lika med kroppskännedom. Att känna till sin egen anatomi kan vara till stor hjälp i detta arbete.

Jag är ett anatomifreak! Jag har alltid varit intresserad av hur människokroppen fungerar, och det var bland annat därför jag utbildade mig till Voice Massage terapeut. Den kunskapen tror jag kan komma till nytta här på skolan. Huvudsyftet med Voice Massage är att lösa upp onödiga spänningar i muskulaturen som har med andningen och tonbildningen att göra. Jag kan hjälpa studenten att bli mer medveten om var spänningarna sitter, och kanske att bli av med dem, men om någon har problem med sin röst måste man ta reda på orsaken. Lite drastiskt skulle jag vilja påstå att det inte finns några röstproblem - allt beror på hur du använder din kropp. Här är det också viktigt att samarbeta med röst- och sånglärarna.

Får studenterna undervisning i anatomi?

Tuija: Ja, det får de nuförtiden. Jag har lagt in en kort kurs som heter "Praktisk anatomi för skådespelare", där vi går igenom kroppens anatomi: skelett, leder, muskulatur och nervsystem. Det är ingen fördjupad historia, men kursen kan hjälpa studenten att komma in i det anatomiska tänkandet som genomsyrar min undervisning i rörelse.

Aleksandra: Jag har ett filosofiskt förhållningssätt till anatomi som innefattar kroppen, tanken, själen. Det är intressant att även prata om det mystiska som finns i teatern, och varför vi håller på med teater, musik - alla former av konst. Och det stora mysteriet att människan överhuvudtaget finns.

Jag har två sätt att närma mig de här frågorna: Det ena är det musikaliska och det andra är det yogiska - en förening mellan tanke, andning - ande, själ och kropp. Efter många års eget utövande av yoga utbildar jag mig just nu till lärare i kundaliniyoga, bland annat för att få en bredare kunskap om just kroppens anatomi. Den yogiska anatomin innefattar inte bara det vi kan se och dissekera på obduktionsbordet, utan även energibanor, energipunkter och auran; det som finns inom oss så länge vi lever och andas.

Man kan också använda yoga för att lära känna sin kropp. Det är en träningsform där det kroppsliga är ett medel, inte bara målet. Genom olika yogiska övningar närmar man sig också frågor som varje teaterlärare grubblar på: Vad är energi mellan människor? Vad är närvaro? Fokusering? Hur pratar man om mellanrummet som klingar eller inte klingar? Vad beror det på att det ibland uppstår samspel, och ibland inte? Det är inget vi kan lösa, men vi undrar ständigt och som pedagog har man ett dagligt arbete att försöka prata om dessa frågor.

Tuija: Jag försöker hålla mig borta från det mystiska! Det innebär inte att jag inte är intresserad av det, men jag förhåller mig ganska konkret till mitt arbete eftersom innehållet redan är så abstrakt. Visst, vi sätter igång processer i kroppen och det börjar hända saker, men det få inte bli någon terapi, så jag sitter inte och analyserar i all evighet.

Aleksandra: Det är ett konkret arbete! Genom olika övningar provocerar man fram olika saker i kroppen, så det dyker upp frågor. Min förhoppning är att man efter utbildningen på vår skola konkret kan känna olika energier i den egna kroppen, energier mellan människor och energier när man kommer in i ett rum - sen behöver man inte sätta ord på det.

Tror ni att studenterna uppfattar att ni har olika arbetssätt?

Tuija: Jag tror inte det är så tydligt för studenterna eftersom vi inte har arbetat tillsammans så länge.

Aleksandra: Vi har precis börjat landa i situationen. Det har tagit tid att tydliggöra för oss själva vad vi har gemensamt och vad som skiljer oss åt. Som pedagog och människa befinner man sig dessutom i konstant förändring.

Vad har du för pedagogisk grundtanke, Tuija?

Tuija: Min undervisning har förändrats mycket under åren, eftersom jag har förändrats. Jag lär mig minst lika mycket av studenterna som de lär av mig. Min pedagogik handlar om kommunikation, kroppslig kommunikation. Det gäller alla övningar, lektioner - hela livet! Du får så mycket tillbaka som du ger, så det handlar inte om någon envägskommunikation. Samma princip gäller för mig även i det sceniska arbetet.

Det finns olika typer av regissörer, koreografer och lärare: en kategori kommer med en färdig vision och vet exakt hur de vill ha det. En annan kategori har en idé, en grundtanke, och vill sedan skapa tillsammans - alltså under lite mera demokratiska arbetsförhållanden skulle jag vilja påstå. Jag vill inte hävda att det ena sättet är bättre än det andra; vi fungerar olika och har olika behov. Men hur demokratiskt eller hierarkiskt det ska vara när det gäller teater och läroprocesser, det är en annan fråga...

Innehållet i en stram form kan bli väldigt intressant och spännande när man fyller det med sitt eget. Men för mig blir det intressantare när skådespelare och dansare är kreativa och har en skapande hållning till sitt arbete. Jag har visserligen en del kunskaper som jag kan tillföra studenterna, men de har andra kunskaper som jag kan lära mig av. Jag vill bli överraskad och vara öppen inför ett möte med mina studenter.

Och Aleksandra, vad har du för pedagogisk grundtanke?

Aleksandra: Jag försöker få ihop två världar. Jag är utbildad i den hårda skolan som barn. Pianist skulle jag bli, och jag började i musikskolan när jag var sju, med uppspel varje termin för att komma vidare. Det gällde att spela rätt, exakt efter noter och utantill, det fanns inget utrymme för improvisation överhuvudtaget; det var det gamla polska synsättet. Möjligen fick vi interpretera, tolka lärarens anvisningar innan vi blev stora och kunde tolka själva. Men mest gällde det att kopiera. Kopiera, kopiera! Allt från väst var dåligt - jazzimprovisation fick vi inte hålla på med på lektionstid i alla fall.

Så kom jag hit och på nåt sätt blev det nästan tvärtom. Man fokuserade här på det fria, väldigt lite på hantverket. Jag tyckte då att det var slappt - ingen ordning och reda. Då började det oerhört smärtsamma arbetet med att upptäcka spänningar och frigöra spelet; att behålla formen och exaktheten och samtidigt befria det musikaliska uttrycket. Jag jobbar med det fortfarande.

I min pedagogik försöker jag få ihop de här två världarna. Jag är intresserad av exakthet, men inte på bekostnad av att man förlorar sig själv och sitt eget lyssnande.

När jag bygger upp en lektion finns det alltid moment där man känner in och lyssnar. Men jag vill också öka tempot och låta studenterna för ett ögonblick göra saker som är lite för svåra - ge dem utmaningar.

Jag kan exempelvis lära studenterna en rytmiskt avancerad dans: man ska klappa, gå, sjunga och prata samtidigt. Sen är det fråga om fokusering. Det viktigaste här är inte att de sätter ned rätt fot, utan att de behåller närvaron, kontakten med omvärlden, sina medspelare - kontakten utåt. Trots att det går fort, trots att det är lite för svårt. Sen får vi misslyckas. Om två år kan vi det, men vi måste öva!

Tuija, du pratade tidigare om releaseteknik - vad är det?

Tuija: Releaseteknik är en dansteknik där det handlar om att släppa taget, att arbeta med kroppen utan onödiga spänningar. Det är inte avslappning, utan ett avspänt sätt att arbeta med kroppen i rörelse.

Det finns ingen direkt form som i exempelvis i klassik balett, det finns inga traditionelle danssteg, men som framgår av namnet är det en speciell teknik. Man arbetar med kroppens tyngd för att hitta balans och rörlighet i kroppen, med golvet som stödjande, nödvändig partner. Andningen och rörelsen följs åt, så det uppstår flöde och djup i rörelsen; man rör sig fritt och länkar samman rörelserna istället för att separera dem.

Måste man vara i fysiskt god form för att komma in på Teaterhögskolan?

Aleksandra: Man behöver inte vara i väldigt god form eller vara på något speciellt sätt, men det måste finnas en grundförutsättning och en vilja att ha kontakt med sin kropp. Det ska finnas en vilja att gestalta och uttrycka sig på olika sätt.

Det som krävs är framför allt en beredskap. Man måste ta ställning i sin egen "upptakt", för att ta en musikalisk term. Innan man kommer hit behöver man jobba med sig själv, förbereda sig mentalt för att vara redo och öppen … för att kunna ta till sig allt detta nya.

Tuija: Vad menar vi med fysiskt god form? Om det har med grundkonditionen att göra skulle jag personligen svara JA! Men så ser verkligheten inte ut. Konditionen kan man förbättra ganska enkelt och relativt snabbt. Bra kondition har nog inget värde i sig, men den kan hjälpa studenten att orka med de psykiska påfrestningarna, och man kanske håller sig lite friskare.

Det som känns viktigt för mig är att studenterna har ett intresse för kroppen; att man vill vara uttrycksfull, vill kasta sig ut i det nya och okända. Det är inte så lätt att våga tacka ja till en förändring. Vi måste också komma ihåg att en kroppslig förändring alltid medför en personlig förändring. Då är det lättare att förstå det motstånd som vi ibland möter från studenternas sida.

Berätta lite mer om vad rörelseträning innebär.

Tuija: Det är lätt att tro att man måste röra sig hela tiden - att det är svettigt och fysiskt, som den gamla finska traditionen med ledorden blod, svett och tårar, kryddat med lite svimningsanfall. Men för mig handlar det lika mycket om den inre som den yttre rörelsen - och att hitta balans mellan dessa. Min rörelseträning styrs mycket av undersökandet och experimenterandet och att ha fysiskt sampel. Impulsträning, att träna sinnena, är också en del av rörelseträningen.

Ibland tycker jag ordet rörelseträning är missvisande - det kanske skulle heta kroppsträning … eller fysisk gestaltning. Det är svårt att hitta ett ord som kan beskriva allt som vi håller på med.

Det intressanta i den här typen av rörelseträning är att jag aldrig kan få veta med säkerhet vad som händer i den andra människans kropp och vad hon verkligen känner. Så varje student gör sin egen resa men tillsammans med de andra.

Aleksandra: Och detta förutsätter att varje individ har sin egen bild inifrån, sin egen upplevelse av något. Även om man jobbar med en rörelseimprovisation så bygger den på att var och en har sina bilder och inte tänker på att det är fysiskt jobbigt eller på att mamma kommer imorgon …

Brukar ni förklara för studenterna varför ni gör olika typer av övningar?

Tuija: Både och. Men om jag förklarar för mycket och försöker beskriva allt som ska ske tror jag att studenten begränsar sitt utforskande och sin upplevelse - och därmed missar något intressant som kan hända på vägen. Det händer ganska ofta att jag får frågan: "Varför ska vi göra det här?" Och naturligtvis skulle jag kunna ge ett svar, men jag tycker att det måste vara i studentens eget intresse att försöka hitta svaren via görandet - de ska själva uppleva, känna och få insikter. Jag är mera intresserad av frågor som VAD? och HUR?

Jag hoppas att det väcks massor med frågor som man kanske kan få svar på tids nog. Men jag förstår också att det är svårt att vara i kaos och ovisshet i timmar, dagar eller till och med år. Men även detta har med vårt samhälle att göra: allting måste hända så snabbt och effektivt, och mitt sätt att jobba går ju helt emot det: det måste få ta tid, kroppen behöver tid.

Nu är det vanligt med blandade konstformer: performance, nycirkus, musik, mer fysisk teater. Vad tycker ni om detta?

Tuija: Jag är ganska van vid det från Finland, och jag tror att de här konstformerna kan berika varandra mycket, men det är också viktigt att de olika formerna kan behålla sin egen identitet. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför det blir så märkvärdigt när en skådespelare gör en dansteaterföreställning eller när en dansare spelar talteater – borde vi titta med andra ögon då, ställa andra krav?

Arbetsmarknaden har förändrats. Det är viktigt att skolan förbereder studenterna för den nya verkligheten. Vi kan inte bara hålla på med det man gjorde för tjugo år sen om vi ska utbilda studenter för en annorlunda framtid.

Aleksandra: Det väl roligt att det händer så mycket nytt på landets scener. Det finns olika kvaliteter i all teater.

Jag kan ju också jämföra med ett annat land; min teaterbild kommer från min uppväxt i Polen. Där finns också många olika scenuttryck, men man kategoriserar inte på samma sätt som vi gör här. I Sverige har vi olika ”genreetiketter”. Ordet ”teater” syftar oftast till ”talteater” av realistisk slag. Sedan har vi dansteater, mim, nycirkus, eller så kallade gränsöverskridande föreställningar. Det finns ett behov av att stoppa scenkonst i olika fack. Jag tycker att det begränsar och skapar förvirring.

Är Teaterhögskolan mer traditionell än experimentell?

Tuija: Absolut mer traditionell! Än så länge, skulle jag kanske tillägga. Det finns en vilja som tyder på att det kanske kommer att finnas mera utrymme för det experimentella, om man nu vill kalla det så, i framtiden.

Jag tycker att en konstnärlig utbildning ska vara nyskapande. Inte så att man glömmer bort traditioner och det gamla, men det går att hitta en balans, så att studenterna får hålla på med det som händer här och nu i samhället. Skolan ska vara vägvisaren som stöttar unga människors kreativitet, så att de vågar söka sig även till det okända och obeprövade långt bort från konventionerna.

Av Gunilla Granbom den 3 maj 2005

 

"När jag bygger upp en lektion finns det alltid moment där man känner in och lyssnar. Men jag vill också öka tempot och låta studenterna för ett ögonblick göra saker som är lite för svåra - ge dem utmaningar."

Aleksandra Czarnecki-Plaude

"Ibland tycker jag ordet rörelseträning är missvisande - det kanske skulle heta kroppsträning … eller fysisk gestaltning. Det är svårt att hitta ett ord som kan beskriva allt som vi håller på med."

Tuija Liikkanen