Intervju med Stina Ekblad, professor i scenisk gestaltning

Stina Ekblad var professor i scenisk gestaltning på Teaterhögskolan 2002-2006. I den här intervjun från 2003 berättar hon om sin syn på teater allmänhet och Shakespeare i synnerhet.

Stina Ekblad är född i Finland och utbildad i Danmark. Hon har gjort otaliga roller på teaterscener och på film. På Teaterhögskolan var hon professor i scenisk gestaltning med inriktning mot textinterpretation och språklig gestaltning.

Vad betyder textinterpretation?

Det är tolkning av texter, att fördjupa och förstora området att tolka och gestalta en text. Vad jag framför allt sysslar med är ett stiliserat språk - ett poetiskt, bildrikt språk. Hur gör man när man stöter på en sådan text? Hur bär man sig åt för att få den att verka levande, angelägen, modern?

Ta exempelvis monologen ur Hamlet, Att vara eller icke vara, den handlar egentligen om en människa som funderar på om han ska ta livet av sig eller om han ska leva. Han tänker på hur det skulle vara att vara död, och så har han en fantasi om att man kanske drömmer när man är död - hur blir det då månntro? Nej, det verkar ganska besvärligt - jag tror jag väljer livet ändå. Det är ungefär vad han säger, men det är ju en text som rymmer så otroligt mycket mer. Man skulle kunna stryka ner Shakespeares texter för att få fram enbart vad det handlar om, men utmaningen för oss är ju att våga ta tag i de här metaforerna för att få fram storheten.

Var får studenterna göra på dina lektioner?

Jag arbetar inte så mycket med det allra första inom skådespeleriet: avspänning, närvaro, reaktion på en annan människa. Jag går ett steg vidare och förutsätter att allt det där redan finns, som en botten, en grund hos studenterna. Därför vill jag ha eleverna så sent som möjligt i utbildningen.

Det jag har arbetat med hittills är Shakespeares texter. Det finns så oerhört mycket att ta fasta på där: Vad gömmer sig i själva språket av gestaltning, uttryck, regi, relationer? Vad finns det i texten vi läser? Det handlar om att närläsa de här texterna, att läsa dem högt. Vi brukar börja med Shakespeares sonetter, de är så bra när man introducerar ett stiliserat språk. En sonett är en kort berättelse, en dikt, den har en början och ett slut, den hänger ihop, och den är samtidigt en monolog. Det händer mycket bara när man läser den högt, men vi gör även olika övningar. Man kan till exempel översätta sonetten till modernt språk, det är alltid bra att göra det då man stöter på en gammeldags, bildrik eller svår text. När man använder sina egna ord märker man direkt vad det är man inte förstår. Vi arbetar även med Shakespeares monologer och dialoger. Det är inga problem att få tiden att gå när man tar itu med Shakespeare. Hans värld är outtömlig!

Tvåorna har också fått läsa poesi. En del av övningarna innefattar även kroppen, avspänning; att vara öppen och kroppsligt redo för texten. Vi provar olika saker som passar olika individer. Det finns ju vissa trick som man kan lära ut ganska fort. Till exempel hur man närmar sig blankvers, det är inte så svårt: tänk på rytmen, bind ihop, undvik pauser, lägg inte in realistiska småord. Det är sådant som jag har lärt mig från olika engelska regissörer och pedagoger. Engelsmännens sätt att arbeta med Shakespeare är så bra att man mycket väl kan överföra det till svenska.

Jag arbetar mycket med läsning: djupläsning, läsa om, läsa högt, lyssna, översätta, övningar i rytm och ... mod. Man ska våga kasta sig ut. Och energi och riktning! Man kan inte spela Shakespeare och vara cool och bakåtlutad - det går inte. Man måste hela tiden framåt, utåt - även i tragiska passager. Det gäller inte bara Shakespeare, men hos honom finns allt så tydligt. Sen överför man det till modernare texter.

Läser ni Shakespeare på engelska eller svenska?

Vi arbetar på svenska, men ibland får man ta till den engelska texten för att fylla på, väcka frågor, väcka intresse. Det är intressant att titta på hur översättarna har lyckats förmedla klanger, rytmer och ljudfärger till svenska språket, eftersom Shakespeare ofta utgår från språkliga ljud. De bästa översättarna är medvetna om att när Shakespeare använder exempelvis enstaviga ord, tonande konsonanter eller långa vokaler så finns det ett uttryck i det. Det är roligt att se att det finns flera väldigt bra översättningar där man tagit fasta på detta.

Engelsmännen är så tränade i blankvers; att tolka Shakespeare är ju en hel vetenskap. Och i England har man alla dessa pjäser på originalspråket. Jag kan inte använda alla pjäser fritt eftersom alla inte är översatta. Jo, de är översatta, men det var på 1850-talet, så de översättningarna går inte att använda längre. Det borde vara något för bra svenska författare, att för övningens, glädjens och inspirationens skull översätta Shakespeare.

Shakespeare föddes på 1500-talet - hur får man dessa texter att kännas angelägna för studenterna?

Det finns en viss blyghet hos unga människor inför det högstämda, men jag tycker det är viktigt att man vågar sig på det om man ska bli teaterskådespelare, vilket de flesta här ska bli. Då måste man våga sig på de stora uttrycken också. Jag vill gärna återupprätta uttrycket "det teatraliska", som ju enbart är ett negativt ord numera, därför att det förknippas med överdriven stil. Jag tycker egentligen det är ett positivt ord.

Shakespeare ska man läsa högt! Han skriver för rösten. Det är stor skillnad att läsa tyst och att ge det ljud. Man måste kunna integrera röst, text och kropp så att det blir en helhet. Allt för ofta ser man någon som antingen talar väldigt bra eller är akrobatisk och duktig på det. Men det hänger ihop - rösten, det kroppsliga uttrycket och även den person man är. Men det är också viktigt att lyssna. Att man har ett intresse av att lyssna.

Förklara det här med att vara teatralisk lite närmare.

Det var några barn som försvann med badvattnet på sjuttiotalet: retoriskt, teatraliskt skådespeleri. Man gjorde uppror mot det då, som man gjorde uppror mot så mycket annat; det var ett nödvändigt uppror, och det förde mycket gott med sig. Men några saker försvann på kuppen, och det var bland annat intresset för röstens möjligheter och den språkliga gestaltningen - och det användbara, det dynamiska och det mystiska i det teatraliska: teaterns speciella hemliga kraft. Flera av de äldre skådespelarna har kvar det här - Anita Björk, Ingvar Kjellson ... man hör hur de arbetar med rösten.

Här i Skandinavien är det ingen risk att vi överdriver - faran är snarare att vi neutraliserar språket för mycket, vi gör det för vardagligt. Vi är duktiga på det vardagsrealistiska, naturalistiska. Vår tradition är mer Strindberg, O'Neill och den sortens moderna klassiker. Det ska låta som om det var på riktigt. Det tycker jag är väldigt tråkigt egentligen.

Det är inte det att man ska vara onaturlig. Teatern ska likna natur, men inte vara natur. Däremot måste den likna på ett livslevande sätt. Det är egentligen en sorts teknik som man måste tillägna sig om man ska bli en bra teaterskådespelare. Det handlar om energi, riktning, vilja och saker som ... det är nästan farligt att tala om, för risken är att man går för långt åt det hållet och då blir det bara det tillgjorda kvar. Men jag tycker det är intressant att arbeta här på skolan med nästan förbjudna saker som tonhöjd, snabbhet, långsamhet, att färga vissa ord …

De flesta ungdomar har snarare problem med att de blir för ... (Stina pratar entonigt.) Det blir liksom på en och samma ton alltihop ... Faran är inte alls att det blir för mycket (Hon illustrerar med en röst som gör skutt mellan ljust, mörkt, starkt och svagt.) åt det ena eller andra hållet. Det är inte alls det som är problemet! ag försöker uppmuntra studenterna att våga sig på att färga, att ta i, överdriva och tillåta att det att låter tokigt!

Vad är det för skillnad mellan att tolka Brecht och Shakespeare?

Hos Brecht är berättelsen mer drivande än den språkliga gestaltningen, där finns en energi: viljan och glädjen i att berätta en historia. Och det är någoting man alltid måste hitta, vilken text det än gäller: en sorts lust att berätta en historia, göra texten till sin. Man måste arbeta så djupt med texten och rollen att man till sist vet att man är denna roll. Ingen kan komma och säga något annat än att jag är Mor Courage - i den här tiden, i den här uppsättningen. Här och nu så är hon så här.

Jag börjar alltid med att titta noga på språket. När det gäller Shakespeare är jag extremt noga med att blankversen fungerar, att rimmen blir tydliga, att jag inte sätter in någon extra rad, att jag inte snubblar i texten. Det ger mig en otrolig frihet att vara så där tekniskt noggrann. Det är ett arbete jag gör själv, för de flesta regissörer är inte särskilt intresserade av det, tyvärr. Därför vill jag gärna lära ut detta till studenterna, för att de så småningom ska kunna intressera regissörerna för det också.

När jag arbetar med en pjäs av Brecht, med en ganska realistisk samtalston mellan personerna, känner inte jag samma krav från texten. Jag känner mig fri att stryka, föreslå en annan översättning eller ibland till och med lägga till något litet ord. Det går inte att göra så med Shakespeare - hos Shakespeare finns allt i språket. Till och med regin: om man läser ordentligt så ser man hur rollen är. Han var makalös!

Kan du berätta lite om din bakgrund?

Jag fick min teaterutbildning i Danmark, vid Odense teaters elevskola, under sjuttiotalet. Vi arbetade med klassikerna, men det var inte ett medvetet arbete med textuttryck. Så var det på den tiden. Jag har alltid intresserat mig för språk och poesi, och jag har alltid skrivit mycket själv också. Jag drömde om att bli författare när jag var liten. Att jag skulle hålla på med teater bestämde jag mig för när jag var tio år.

Eftersom jag kommer från en språklig minoritet, finlandssvenskan, blev jag tidigt medveten om att språk inte bara är någonting man har, det är någonting man måste vara uppmärksam på så att det inte försvinner för en. Att gå i sin stadsmiljö och inte mötas av sitt eget språk på skyltar och så vidare, eller när man går till doktorn och inte kan vara säker på att bli tilltalad på sitt eget språk - det väcker en. Man blir arg. Jag åkte därifrån - bland annat för att jag kände mig som en tredje klassens medborgare. Finlandsvenskan har ju en enorm litteratur om man tänker på hur få det är som talar språket. (Finlandssvenska talas som modersmål av ca 6 procent av befolkningen i Finland.)

Hur kom det sig att du sökte professuren här?

Det är min lust att komma vidare som har fört mig hit. Som skådespelare blir man ofta objekt för någon regissörs idé - man ska bli uppringd, uppbjuden - det kan kännas ganska fånigt ibland. Det är klart att jag kan gå till en regissör och föreslå något som jag vill spela, men oftast blir det så att någon annan frågar.

Jag fick en längtan att komma vidare, men att regissera lockar mig inte. Jag har alltför stor respekt för regissörens arbete, det är verkligen svårt och krävande. Att göra en riktig pjäs, en uppsättning … då måste man verkligen ha någonting man vill säga. Jag har inte den förmågan. Dessutom är jag ganska ointresserad av bilder, och en regissör måste ha känsla för helhetsbilden, rummet, ljuset... Jag anser inte mig ha något bra öga - däremot har jag ett väldigt bra öra, det är min främsta kunskap. Publik heter ju förresten audience på engelska, och det kommer från ett ord som har med lyssnande att göra. (Av lat. auditus, hörsel.)

Jag vill gärna dela med mig av mina erfarenheter. Det är väldigt nyttigt och roligt att formulera sig, tänka efter, förbereda sig - man går själv vidare när man tvingas göra det.

Hur blir man en god skådespelare?

Att gå på den här skolan är att försöka lära känna sig själv. Vem har jag råkat bli och hur har det gått till? Vad finns det för skavanker som jag kan göra något åt? Och vad är jag bra på - hur kan jag utveckla det? Personlighetsutvecklande skulle man kunna kalla den här utbildningen. Det är en paradox: Man måste lära känna sig själv och klara av att stå i centrum, och samtidigt måste man kunna stå vid sidan av, släppa fram andra och ... blekna bort fullständigt utan att tappa självförtroendet.

Att vara skådespelare innebär att aldrig någonsin glömma sin sårbara, veka, barnsliga kärna. Och samtidigt måste man vara stark, hård, tuff - man behöver mycket uthållighet och tåga för att klara av att det är så besvärligt som det är: att hitta roller, arbetslöshet i perioder … och så detta ständiga ifrågasättande - som skådespelare blir man ifrågasatt som person. Man behöver en viss psykisk råstyrka, och samtidigt måste man vara lyhörd och närvarande i det nu som är. Man arbetar mycket med att lyssna till andra, att anpassa sig till andra, att ge plats för andra; att klara av att inte ta syre för andra - men också att kunna ta syre då det behövs.

Att vara skådespelare är väldigt mycket att vara människa - det är att vara en ordentlig människa: att se varandra, att lyssna på varandra. Det är svårt att skilja sättet att se på livet från sättet att se på teatern. Det hänger ihop. Det vill jag gärna förmedla. Jag uppmuntrar gärna samtal om moraliska frågor: vilket liv man lever, hur man upplever tillvaron och det samhälle man lever i, andliga funderingar - att man är del av en större värld. En skådespelares fantastiska uppgift är att gestalta allt mänskligt tänkbart. Jag visar exempel på vad det är att vara människa med de olika roller jag gör. Då måste man också träna sig i livskunskap och människokunskap.

Har du några förebilder?

Jag har egentligen aldrig haft några konkreta förebilder annat än Jesus! Men jag tycker att det är viktigt att det finns människor som gått före och gjort bra saker och som har orkat, så man kan bli inspirerad. Jag ser med kärlek och respekt på många av mina kollegor. Jag tycker om att se kvinnor som vågar och klarar av - det kan man känna sig sporrad och stärkt av. Det kan vara inom olika yrken, inte bara inom skådespeleri. Varenda en av dem behövs.

Vad är din pedagogiska grundtanke?

Jag vill försöka väcka lust och väcka studenternas inre öra. Förmågan och intresset för att lyssna är åsidosatt i vårt samhälle. Unga människor är väldigt bildmedvetna, de kan läsa bilder, men jag tycker man hör väldigt illa i vår tid. Det är nyansfattigt.
Jag vill vara öppen för vad som kan hända i mötet med studenterna, men också öppen inåt mig själv så att jag kan gå vidare hela tiden.

Jag vill vara så närvarande i undervisningen att de i mig ser ett levande exempel på någon som har fått glädje av att hålla på med det jag vill förmedla. Det är bra att skolan har lärare som är aktiva på scenen. När jag tänker tillbaka på de lärare jag har haft i mitt liv, de som jag minns och som har gett någonting, är det människor som har vågat vara som de är. De var personliga på olika sätt, nyfikna, de tyckte om det de höll på med och de var intresserade av att själva gå vidare. Det är nog så jag vill vara som pedagog.

Varför är det viktigt med teater?

Det helt unika mötet mellan skådespelare och publik - det liknar ju ingenting annat! Jag går ofta på konserter, och det är också helt fantastiskt. Det händer egentligen ingenting på scen och ändå sitter man bara där tillsammans med andra människor och lyssnar. Det är helt underbart.

Jag föredrar under alla omständigheter alltid att gå på teater framför bio. Teatern är här och nu, man delar det, det är något helt unikt detta att man delar luft - det är ... sensuellt. Teatern kan också vara lite mera sträv... och knotig... lite mera snedvriden och ifrågasättande än till exempel en film. Jag känner mig så lätt manipulerad när jag ser en film. Även om man inte alltid tycker om det man ser på teatern, ger det en möjlighet att undersöka vår tid, vår samtids människor, på ett mera sensuellt sätt än många andra konstformer. Ibland sticker det ut och berör mig som inget annat - förutom den klassiska musiken.

Som skådespelare tycker jag också om det rituella med att spela kväll efter kväll. Man går igenom en ritual; det är någonting urtida och urgammalt med det där. Från och med klockan sju vet man exakt vad som ska hända. Så den här känslan av lättnad när man är färdig, att man har gått igenom något rent mänskligt.

Vad tror du om teaterns framtid?

Jag är väldigt optimistisk vad gäller teaterns framtid. Folk blir ju mätta på alla sina dataspel. Allting som handlar om människor som gör någonting tillsammans här och nu är väldigt underbart och viktigt. Allt som får vara lite sinnligt.

Av Gunilla Granbom den 3 oktober 2003

 

Share |

"Att vara skådespelare är väldigt mycket att vara människa - det är att vara en ordentlig människa: att se varandra, att lyssna på varandra. Det är svårt att skilja sättet att se på livet från sättet att se på teatern."

Stina Ekblad, 2003