Paula Brandt undervisar en student Liv Mjönes med sin röstlärare Paula Brandt

Paula Brandt 2006

Skådespelaren Paula Brandt undervisade i röst, text och språk i tio år på Teaterhögskolan och StDH. I den här intervjun från 2006 berättar Paula om sitt ämne.

Paula Brandt är skådespelare, röstpedagog och logonom. Innan intervjun börjar visar hon mig ett citat av Federico García Lorca på anslagstavlan:

 "Teater är poesi som reser sig upp ur boken och förvandlas till en människa."

Vårt samtal handlar mycket om hur Paula förmedlar denna tanke i sin röstundervisning.

Du är skådespelare från början. Hur kom det sig att du började jobba med röst?

Jag har varit skådespelare så länge jag kan minnas. Jag var 12 när jag bestämde mig, och började när jag var 16. Jag är uppfödd med teater, mina föräldrar är skådespelare, så det har alltid funnits teater i mitt liv. För att hitta min egen väg bröt jag med institutionsteatern på sjuttitalet och började i fria grupper. Efter ett par år kom jag till Musikteatergruppen Oktober där jag stannade i tio år.

Efter det sökte jag mig tillbaka till institutionsteatern för att utveckla mig vidare som skådespelare, och sen kom jag in på det här med undervisning. Det var min röstpedagog och mentor från scenskolan, Ninni Elliot, som tipsade mig om att bli röstpedagog. Jag har alltid varit intresserad av att arbeta med rösten: läst in böcker, gått kurser och försökt lära mig mer.

Det är så lustfyllt att studera - att förstå tekniken, hur allt fungerar. Därför är jag rätt så konkret som pedagog. Jag tycker det är jätteroligt att titta på bilder om stämband och se hur musklerna fungerar. Senare utbildade jag mig till logonom på Stockholms musikpedagogiska institut. (En tvåårig utbildning som ger kunskaper och färdigheter att undervisa människor i olika typer av röstyrken för att förhindra uppkomsten av tal- och röststörningar. Från www.smi.se) Jag har också gått kurser för olika röstpedagoger - det är så i det här yrket - det tar aldrig slut, det är ständig utvecklig och nya upptäckter.

Hur tycker du att språket på scenen har förändrats under din tid som skådespelare?

Förr skulle teaterrösten vara välartikulerad och vackert deklamatorisk, många skådespelare lät ungefär likadant. Man fick lära sig ett sätt att ”tala väl” helt enkelt. Vi kan behöva det även i dag, men det finns så mycket mer! Som skådespelare ska vi spegla hur det är att vara människa i alla typer av känslolägen och situationer, och då måste man kunna nyansera sina uttryck. Man måste lära sig att förhöja språket utan att det blir manierat.

Hur lär man sig att förhöja språket?

Först gäller det att upptäcka vad det är vi gör när vi pratar vanligt. För att vi ska kunna förhöja språket måste vi få vara lite mer än vad vi är till vardags. Språket på scen är utvalt. Privat har vi så många småord, vi avbryter och upprepar oss. På scen måste vi välja ut och välja bort för att kunna förmedla en text, en mening. Detta gäller också för film, även om man kan tycka att filmens språk är så naturligt och ”vanligt” - det också förhöjt och utvalt. Teaterns språk är inte något annat, men det är mer.

Sättet att uttrycka sig måste komma inifrån, det ska kännas naturligt, äkta, men ändå vara förhöjt. Man får måla med tydliga penseldrag, inte bara en liten skiss, utan med stora starka färger. Det måste inte vara realistiskt för att det ska vara äkta.

Hur arbetar du praktiskt i din undervisning?

Jag kan inte säga att jag har en metod - jag söker, det är mycket ett upptäckande helat tiden. Jag har med mig mycket från olika håll från olika pedagoger. Jag förlitar mig på min allmänna kunskap och min intuition. Det handlar om att ge studenterna en medvetenhet om kropp och röst. Det är grunden. Det måste börja med att man tar reda på vem man själv är.

Förutom att få koll på rösten så ska du lära dig att låta rösten ta vägar som du inte styr: låta rösten upptäcka rum i dig där den aldrig har varit. Det är spännande att testa sina gränser - vi har ju sån kapacitet! Det är en balans mellan kontroll och att släppa fri. Eftersom jag har stark anknytning till musiker och konstnärer så är andra konstarter inspirerande för mig. I Musikteatern Oktober ville vi spela teater på samma sätt som jazzmusiker jammar ihop. Den synen har jag på rösten när vi kommer till språket. Musikaliteten är grunden, vi har en grundpuls, hjärtat som slår, och till det pratar vi. Grundpulsen är olika hos olika människor men den finns alltid där.

Det gäller att hitta den och befria den, för ofta finns det spänningar som gör att vi snörper in oss. Som övning kan vi tillsammans ta en gemensam grundpuls, känna på olika pulser, lite snabbare, lite långsammare och förhålla oss till de olika rytmerna. Vers är ett bra medel. Och så kan man lägga på olika pulser och känna på vad det innebär för texten, hur den förändras när man förändrar pulsen. Här lyssnar vi på melodi, tonhöjd, tryck, betoning. Växlingarna i språket gör att det svänger. (Paula slår en grundpuls mot bordet) Paula Maria Brandt, Paula Maria Brandt - det blir som en melodi!

Hur arbetar du med scenisk närvaro?

Vi jobbar ju för det mesta med skriven text. Först vill jag veta vad författaren har menat. Att titta på författarens interpunktion för att känna på puls, rytm och andning. Hos Shakespeare kan man utläsa mycket rent grafiskt. Det finns regi i texten: man kan utläsa riktningar, hur man kan rikta sig till publiken och därmed dra in den. Detta har vi mycket att lära oss av. Nu för tiden finns ofta "den fjärde väggen" - man spelar inte mot publiken. Då finns det ingen riktig närvaro.

Hur man riktar sig påverkar rösten, och det påverkar ögonen. Jag påpekar alltid att man ska använda ögonen. Har man en riktning får man en annan stabilitet i rösten. Ögonen och rösten hör ihop. Vi har en kropp och vi har en själ - och vad är själen? I alla fall så hörs den. I rösten. Andningen är vårt material till rösten och den har en funktion som fungerar alldeles av sig själv till sista andetaget. Så fort man blir berörd avspeglar det sig i andningen, därför tycker jag rösten är själens spegel.

Vad är din pedagogiska grundtanke?

Rösten är ju både vårt instrument och vår identitet, så det är väldigt känsligt att jobba med rösten. Det handlar inte om att ändra på någon, men alla kan utvidga sitt kunnande och upptäcka hur mycket man har i sig själv - att ta hela sig själv i besittning. Mina studenter ska få upptäcka, undersöka och utveckla sin röst för att kunna beröra människor. Rösten ska kännas.

Jag vill gärna förmedla att detta är en upptäcktsresa. Vad är det egentligen vi gör med rösten? Vad händer när man har tungan där? Rent anatomiskt, men även den sinnliga känslan. Det får gärna var lekfullt och lustfyllt. Jag tror också mycket på att låta sig inspireras av andra konstarter: spela, sjunga, måla, leka, jaga varandra, dansa orden …

Av Gunilla Granbom den 25 januari 2006

 

Share |

"Så fort man blir berörd avspeglar det sig i andningen, därför tycker jag rösten är själens spegel."

Paula Brandt, 2006