Maria Johansson, Fotograf: Hinke Tovle Maria Johansson, Fotograf: Hinke Tovle

Intervju med Maria Johansson, doktorand

Den 1 juni 2012 disputerade Maria Johansson på avhandlingen Skådespelarens praktiska kunskap. Nu är hon filosofie doktor i praktisk kunskap.

Maria fullgjorde sin magisterexamen vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola innan hon blev antagen som doktorand vid Teaterhögskolan i Stockholm - ett samarbete mellan Södertörns högskola och Stockholms universitet. Hon är utbildad till skådespelare på Scenskolan i Stockholm 1978-81. Den här Intervjun gjordes den 25 april 2012, när Maria fortfarande var doktorand på StDH.

Din avhandling heter Skådepelarens praktiska kunskap. Vad handlar den om?

Helt kort handlar den om att synliggöra skådespelarens praktiska kunskap och vad det innebär att skådespelarens kunskap är kroppslig och situationsbunden.

Jag har utgått från några av de frågor som har varit centrala för mig under mina år som professionell skådespelare och sedan problematiserat dessa med en grupp erfarna skådespelare. Efter det har jag granskat mitt material med hjälp av mina egna erfarenheter som skådespelare och reflekterat vidare med inspiration från kunskapsfilosofiska tänkare.

Så nu blir det disputation den 1 juni.

Ja, i Norge har man alltid två opponenter; jag har en man och en kvinna. Innan själva disputationen ger jag en föreläsning på 45 minuter. Ämnet fick jag tio dagar före disputation: ”Professionelle skuespillere og amatører i et praktiskt kunnskapsperspektiv”.

Det ska bli kul! Ja, det är klart jag kommer att bli nervös. Men i den akademiska världen har man ett försprång när man är skådespelare. Jag kan ju dramatisera lite, inte så det blir en föreställning, men jag kan riktningar, pausering, tempo. Och jag är inte rädd för att prata. Sen måste jag ha nåt bra att säga!

Vem har du som bollplank?

Det är Ingela (Josefson, tf forskningschef och gästprofessor i praktisk kunskap vid StDH och professor vid Senter for praktisk kunnskap vid Universitetet i Nordland, Bodø, Norge).

Ingela är min handledare och har varit med mig genom hela processen. Hon startade Centrum för praktisk kunskap på Södertörn. Ingela hade den första kursen i praktisk kunskap precis när jag blev antagen som doktorand (2002) och hon sa: Du ska gå min kurs på Södertörn som börjar i höst!

Det var en fantastisk utbildning. Den la grunden till hela min forskning.

Hur kom du på att du ville forska?

Jag slutade spela teater 1998 för att jag inte orkade bli betraktad hela tiden. Sitt inte och titta på mig när jag jobbar! (stort skratt). Känns det så kan man inte vara skådespelare. Jag blev grymt trött på att bli betraktad och bedömd. Så jag regisserade istället. Jag var runt på olika ställen under flera år: Göteborgsoperan, Wiraspelen och Nya Pistolteatern till exempel.

Hur var det att regissera?

Jag regisserade ju som en skådespelare för att jag kunde skapa mig en föreställning om hur de tänkte och var problemen låg. Jag var tvungen att omsätta allt i min kropp. Det jag inte var beredd på var att man som regissör tillskrivs så många roller: den som man kan anförtro sig åt, den som man kan skälla på, älska, hata … Det var intressant – och lärorikt.

Samtidigt läste jag operaregi. Då fick jag en upplevelse som var helt fantastisk: Jag får sitta här längst bak med ett anteckningsblock. Ingen bryr sig om vem jag är, vad jag heter, var jag kommer ifrån. Ingen ber mig visa någonting. Skönt.

Var det då du insåg att du ville forska?

Ja. Och det kom verkligen ur min ovilja att bli bedömd. Låt mig sitta still och vara tyst! Då utlystes den här tjänsten. Till saken hör att min syster var doktorand på Socialhögskolan och jag var väldigt involverad i hennes pluggande. Så när tjänsten dök upp tänkte jag: Men jag söker! Kan hon så kan jag.

När jag sökte tror jag de fastnade för att jag var just skådespelare. Birgitta Smiding har doktorerat på Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Møllers uppsättning "Vasasagan", men hon har inte skrivit om sig själv som skådespelare. Lena Dahléns avhandling heter ”Jag går från läsning till gestaltning - beskrivningar ur en monologpraktik”. Men jag är den första som täcker in flera skådespelares praktik och som gör det utifrån min egen erfarenhet. Och som gör det inom praxisforskningen.

Blir du konstnärlig doktor nu?

Nej, det är inte en konstnärlig doktorsexamen. Jag blir filosofie doktor i praktisk kunskap, eller profesjonspraxis som de säger i Norge. Teaterhögskolan och StDH har stått för tjänsten, men vi har inte examinationssrätt på doktorandnivå. Därför knöts jag till Stockholms universitet, teatervetenskapliga institutionen med Karin Helander som bihandledare. På Södertörn hade jag Ingela Josefson – så jag hade två handledare. Bägge två har varit helt fantastiska!

Det som teatervetenskapen sysslar med är väldigt brett. Det kunde på min tid handla om militärparader och demonstrationer, men jag ville hålla mig inom teaterns värld. Och jag ville kliva upp på scenen och berätta utifrån den. Jag ville inte ha något betraktelseperspektiv, utan ett inifrånperspektiv.

Först höll jag två spår parallellt, men efter ett tag hittade jag min väg och valde då att flytta mina studier till Norge, till Universitetet i Nordland, Bodø. Det var för ungefär ett och ett halvt år sen. Där har de Senter for praktisk kunnskap och examinationsrätt. Jag har hittat helt rätt miljö för min forskning.

Då är du tillbaka till praktisk kunskap som du började med 2002. Hur har ditt arbetsätt utvecklats under den här tiden?

Jag har jobbat mycket rent språkligt. Att inte använda ett traditionellt akademiskt språk har verkligen varit en mission hos mig. Jag vill omsätta mina tankar i mitt språk, inte förhöja eller omvandla det till ett akademiskt språk. Det är inte så lätt! Ordet kontext finns faktiskt med en gång. Det bara blev så. Men annars har jag har bemödat mig om att använda ordet sammanhang.

Är praktisk kunskap samma sak som tyst kunskap?

Begreppet tyst kunskap börjar försvinna för det blir lätt misstolkat. Som om det inte går att prata om den här kunskapen. Men nu börjar man sätta ord på en praktik som förut inte har blivit formulerad av utförarna. I mitt fall skådespelarens praktik – men det kan vara vilka yrkesgrupper som helst: läkare, sjuksköterskor, poliser.

Vad är utgångspunkten i din forskning?

Det började ganska tidigt med Aristoteles och dygderna. Du vet godlynthet, ambition, mod och så vidare. Jag ville inte vara psykologiserande, för det enda vi skådespelare har är en hemmagjord vardagspsykologi som vi applicerar på roller och arbetssituationer. Därför var det roligt när jag hittade Aristoteles urgamla beskrivningar av olika karaktärsdygder. Det här är ju före den moderna psykologin, vilket gjorde att jag kom bort från en massa föreställningar som ligger inbyggda i vår nutida tanketradition.

Naturligvis kan man inte applicera Aristoteles teorier rakt av på vårt sätt att leva i dag. Han skrev för de höga ämbetsmännen, den fria medborgaren – kvinnorna var inte ens medräknade. Men ändå, det blir intressant att föra diskussioner kring detta. Hur ser vi på begreppen i dag? Har det något med vårt yrke att göra?

Aristoteles skriver mycket om den rätta avvägningen mellan för mycket och för lite. Det gäller att hitta en balans så man inte väger över för mycket åt det ena eller det andra hållet. I detta kan man känna igen sig som skådespelare – och som människa. Dygderna var ett enkelt sätt att få igång samtal. Det var verktyg.

Vilka frågeställningar utgick du ifrån?

Mitt tillvägagångssätt var att skriva min egen historia utifrån vad som varit utmärkande för min praxis som konstnär. Inte skådespelarens rollskapande. Inte alls. Det finns det redan så mycket skrivet om.

Det jag är intresserad av är: Vad är det att vara skådespelare? Hur lever man ett skådespelarliv? Vad är det som driver?

Den här typen av frågor tycker jag saknas. Intervjuer med skådespelare brukar ofta handla om ”är det inte svårt att gå ur rollen när du kommer hem på kvällen?” och ”hur kan du lära dig så mycket utantill?” Det är inte den typen av frågor jag söker svar på.

Hur gick du rent praktiskt till väga för att få svar på alla frågor?

Jag luskade ut ett antal teman som är centrala för mig och så pratade jag med andra skådespelare. Jag satte samman en skådespelargrupp med sex personer och vi träffades och förde samtal. Jag intervjuade dem inte – vi samtalade.

Vid varje samtal tog jag upp ett tema. Till exempel: Vad innebär begreppet mod i ert yrkesliv? I ett samtal blir det ett resonemang där man hela tiden får tillfälle och tid att tänka efter. Det kan börja med att någon säger: Nej. Det här yrket har ingenting med mod att göra. Så går det två timmar och samma person säger plötsligt: Allt handlar ju om mod!

Poängen med det hela är att de är skådespelare och jag är skådespelare. De vet att jag vet vad jag pratar om. Alla har varit med om samma saker, men beskriver det på olika sätt. Vi träffades sju gånger med tid emellan; samtalen fortsatte, det blev en reflektionsprocess. Och jag bandade allting.

Kan man dra några slutsatser av dessa samtal?

Ja, att skådespelarens kunskap är i ett ständigt prövande. Att den är just kroppslig och situationsbunden. Samtidigt har det viktiga inte varit att en gång för alla fastställa sanningar om skådespeleri. Snarare handlar det om ett kritiskt reflekterande kring den konstnärliga praktik som vi lever i och hur den påverkar oss skådespelare.

Hur har du strukturerat materialet – är det enligt de akademiska principerna?

Ja. Samtidigt finns det inom den här typen av forskning en poäng i att hitta en form som talar till läsaren på ett annat sätt än den traditionella avhandlingens. Min avhandlingsstruktur utgår från mina fyra huvudområden: intuition, mod, anekdoter och skapandet.

Har du någon tes eller huvudfråga?

Min huvudfråga är: Vad innefattar skådespelarens praktiska kunskap?

Fick du svar?

Ja, jag fick en massa svar! Men inte i en tabell. Och framför allt: Min tolkning av svaren handlar om vad det har varit för mig. Det här är min väg in i skådespeleriet. För andra ser det annorlunda ut. Ibland finns det något gemensamt – ibland inte.

Det är ju så när man forskar. Man börjar på spår ett – och så plötsligt befinner man sig på spår åtta och undrar … vad gör jag här borta? Jag skulle ju rakt norrut! Sen får man ta sig tillbaka, men där ute har man sett en jäkla massa. Då behöver man sin huvudfråga för att veta vart man är på väg.

Vem tror du kommer att läsa din avhandling?

Jag vill förstås att man ska läsa det här i teatervärlden, men avhandlingen kan också läsas på alla utbildningar med mellanmänsklig kommunikation. Det kan vara här på StDH, men också på till exempel Polishögskolan, Musikhögskolan och sjuksköterskeutbildningar. Och givetvis kan alla de som är intresserade av skådespeleri, skapande och läroprocesser vilja läsa.

Att läsa om ett annat yrke ger en distans till det egna arbetssättet, man får reflektera kring sin egen praxis. Vi ställer oss ständigt frågan inom olika yrkesgrupper: Vad gör jag nu? Fast man har gjort det hundra gånger är det nytt varje gång.

Vad händer nu – efter disputationen?

Jag ska sitta under en tall och glo ut över havet ett par månader och bara njuta av att ha en avhandlingsfri sommar. Det här har legat över mig sedan 2003, även om jag har haft några långa avbrott. Aktivt har jag hållit på i fem år och tre månader.

Det första jag gjorde när jag hade skickat in min avhandling var att slänga mig i soffan med en skitdeckare och bara njuta. Jag skulle inte ens under pistolhot kunna tala om vad den handlade om – det var bara så skönt!  

Vad har varit jobbigast under den här tiden?

Just detta att det alltid ligger över en. Att man aldrig är ledig. Man får ha anteckningsböcker överallt; man blir som när man väntar barn och bara ser barnvagnar. Det kan handla om vad som helst – smågrodor i Amazonas – plötsligt får man en insikt som bara måste skrivas ned.

Och vad var roligast?

Skådespelargruppen har sagt så jäkla bra grejer under våra reflekterande samtal. Jag har ett otroligt bra material som jag är tacksam över. Jag är glad att vi gjorde på det här sättet. Jag hade fått helt andra svar om jag hade intervjuat. Det har också med min erfarenhet att göra, för jag har blivit intervjuad så mycket i mitt liv. Jag vet precis vad man säger och inte säger. Det gäller de andra i gruppen också. Men i våra samtal resonerade vi oss fram utan färdiga svar.

Det är en enorm process att doktorera – och det är meningen. Man ska ändra sin världsbild. Man ändrar sitt förhållningssätt till sina kunskaper, till vad kunskap är. Det har varit en bildningsresa. En omvälvande, omstörtande process har det varit.

Hur klarade du att hålla fokus under så lång tid?

Jag har fått stöd från alla runt omkring. Framför allt från gamla Teaterhögskolan och mina handledare. Även när jag inte har trott på det själv och förtvivlat. Men det är ju därför man har handledare och doktorandseminarier.

Jag har också haft stor nytta av att jag har jobbat med teater. Teaterarbete och att skriva en avhandling påminner om varandra! Det visar bara hur många yrken det är som jobbar på liknande sätt. Teaterarbetet börjar med en frågeställning: Det här ska vi visa. Och så cirklar man – och så är man ute på spår åtta fast man ska vara på spår ett … Man lär sig nytt och omvärderar hela tiden. Det är en pendling mellan det inre och det yttre. Öppna och stänga.

Men till slut räcker det. Nu är det premiär! Ta bort scen fem, stryk låten, ta bort klänningen … Nu är det klart. Blev det som vi ville? Nej, men det blev det här. Och så är det också med skrivandet.

Jag har skrivit i ett hermeneutiskt perspektiv, där man går från helhet till del och tillbaka till helheten i en ständig växling – en tolkningsmetodik som har använts sen medeltiden. Man väljer ut något och tittar sedan på delarna som ingår i helheten och så förändras ens förståelse. Man brukar tala om en cirkel – man går runt ämnet och lär sig lite till – och lite till och lite till.

Skådespelaren jobbar väldigt hermeneutiskt, undersöker delen och helheten och vidgar förståelsen. Så jag har kunnat använda ett arbetssätt jag är van vid, utan att veta att det var hermeneutiskt!

Nu när jag är i mål kan jag tänka: Ah, det blev så här. Jag fick aldrig med det, jag tog bort de där femti sidorna för det var plötsligt inte relevant och så vidare. Men jag har gått en forskarutbildning och det här är mitt examensarbete.

Skillnaden är att som skådespelare tar inte processen slut. Spelar du trettio föreställningar kommer de att se annorlunda ut. Så är det inte med avhandlingen. Nu är den klar och jag måste släppa taget. Däremot kan jag skriva andra saker och på så sätt fortsätta processen. Det kommer jag antagligen att göra på något sätt. Men nu vill jag jobba med människor - jag vill inte vara ensam längre.

Du längtar inte efter att stå på scen igen?

Nä, nä, nä. Jag är så glad att slippa. Vissa älskar det hela livet, andra tröttnar. Det är inte mer dramatiskt än så. Men det är kul att titta på teater. Det är något annat som jag har upptäckt i den här skrivprocessen: jag är fortfarande skådespelare i grunden, förhåller mig till livet som en skådespelare. Jag iakttar som en skådespelare, min kropp kräver av mig att uttrycka mig fysiskt när jag ser saker. För de kunskaperna sitter så djupt.

Du måste vara stolt över dig själv.

Ja, i dag är jag det. Skitstolt. Folk kommer att tycka allt möjligt om den här texten. Varsågoda. Det finns inget rätt och fel. Som med teater: Den föreställningen var dålig! Jaha, jag tyckte den var bra. Vem har rätt? Det här är ett bidrag till diskussionen.

Enormt priviligierad känner jag mig som har fått göra detta. Att jag kom på det och att det blev av.

Har du några råd till den som funderar på att forska?

För mig har det krävts erfarenhet. Men det beror ju på vilket område man vill forska inom. I vissa fall fungerar det säkert att börja tidigt, bara man är intresserad av sitt ämne, vill ta reda på mer.

Men att ge råd? Nej, allt jag kan säga är att det inte är som man tror. Skådespeleri är inte det man tror. Och att doktorera är inte det man tror.  

Av Gunilla Granbom 25 april 2012
Share |

Se Marias disputation

1 juni la Maria Johansson fram sin doktorsavhandling vid universitet Nordland i Bodö i Norge.

Se disputationen

Läs mer om Maria och disputationen

Senter for praktisk kunnskap

Maria Johansson är knuten till Universitetet i Nordland, Norge.

Till Universitetet i Nordlands, Senter for praktisk kunnskap