Intervju med Cecilia Berefelt, röst och tal

Cecilia Berefelt började undervisa i röst och tal på Teaterhögskolan 1970. När jag träffade henne 2005 hade hon egentligen gått i pension, men hon var fortfarande gästlärare i Läsning och Textinterpretation.

Berätta om din bakgrund.

Jag ville nog allra helst komma in på Dramatens elevskola, men av olika skäl blev det inte så. Jag är lärare från början och undervisade bland annat i dramatik. När jag själv gick en kurs träffade jag Kerstin Forsmark; hon kallade sig pratolog och arbetade med sceniskt tal. Kerstin var en av de första tallärarna som inte var skådespelerska; hon var konstnär, inte logoped, och arvtagare till mycket gamla kunskaper. Hon var fantastisk - ett geni! Hon var intuitiv och hade ett exakt gehör för alla tossigheter man gjorde. Kerstin upptäckte mig - hon förstod att jag också "hade öra" som hon uttryckte det. Min pappa var violinist och jag har alltid varit mycket musikalisk.

Sen kom Sif Ruud och Ulla Sjöblom in i bilden - dessa tre kvinnor var mina hårda lärare. De var gräsliga! Men de hade en plan för mig, de fick mig att förstå att det här var något för mig. Jag gick också en skådespelarutbildning, tre terminer, så jag vet hur det är att stå på scen. Det har varit viktigt för mig som lärare. Långsamt och smärtsamt fick jag öppna mina egna röstinstrument och därmed kan jag hjälpa andra att komma igenom sina hinder. Jag utvecklade mitt eget sätt att arbeta: Min ambition är förena det intellektuella och det känslomässiga.

Vad innebär dina ämnen Läsning och Textinterpretation?

Det är inte vanlig läsning som vem som helst sitter och läser innantill, utan det är hela tiden kopplat till andningen och att hålla ihop orden. Orden är till för att en tankerörelse ska kunna komma och gå - det är genom ordens hinder man hör språket. Det handlar om hur man kopplar ihop tanke och andning. Studenterna får lära sig att läsa och att tala. Man pratar inte helt naturligt på scenen, men det måste ändå vara sant. Man ska hitta ett flöde, en kontinuitet … som musik. Språkljuden, kroppens klangrum, riktningen - allt sammantaget blir ett översättningsarbete från det skrivna ordet till det levande ordet i nuet.

Textinterpretation handlar om att använda olika röstlägen för olika känslolägen. I mötet med en text kan du så småningom få en upplevelse av den, om du är öppen för alla stora känslor som gömmer sig där … katastrof, hämnd, kärlek … Du måste kunna härbärgera dessa känslor och uttrycka dem genom dig själv, genom din kropp.´Undervisningen handlar om att gå in i en text och lyssna på den. Studenterna ska inte bara utveckla sina röster - de här för att gestalta. Man måste göra allting för att få ordet levande - och det blir bara levande genom andningen.

Hur kan man lära sig detta?

Både filosofi och anatomi är kopplat till det här sättet att arbeta. När man hör sig själv tala får man försöka frigöra sig från sitt ego, så att jaget inte behöver hålla på och känna och tycka hela tiden. Det är mera en existentiell fråga: jag befinner mig i inte i en liten sfär utan i min omvärld - rösten kommer till mig med andningen och med texten; man öppnar sig för en inandning och tar emot någonting. Man öppnar upp utan reservation - men med en beredskap.

När man studerar texten söker man en tankerörelse. För att klara denna rörelse måste man skaffa sig kapacitet för långa utandningar. Det behövs inte så mycket luft, men man lär sig att hålla öppet för en fortsättning, för att kunna följa tankerörelsen till slut.
Alla har en massa saker som hindrar detta flöde, som stänger till och skapar spänningar. Därför måste man träna upp mottagligheten, öppenheten, så att det finns ett öppet rum för en förlängning av en språkrörelse, och i den hittar jag en tankekedja, en tankerörelse Det är dock inte helt avslappnat - det jag vill uppnå är en spänningslös spänning.

Så småningom lär man sig att gå igenom sina hinder - det är vad diafragma betyder - dia betyder genom och fragma betyder hinder. Diafragman är elastisk och påverkas av andningen. Man kan lära sig att andas så att man slipper en massa muskelryckningar. Vokalerna är helt öppna medan konsonanterna har hinder som man kan gå igenom. Det enda stopp du gör är när du har fullföljt en mening, kommit fram till punkt.

I en text finns det ord i ett förlopp, men vi har också den tysta läsupplevelsen. Du upplever att någon gör handlingar som finns i texten; det är inte bara en massa tomma ord. Det finns vilja, känslor - glädje, gråt, skymf - allt kan uttryckas genom en emotionell förlängning av vokaler - eller snabbhet i konsonanter. Här handlar det om att separera ordmeningen från den mening som finns i texten. Det är en tankehandling, en del i en process.

Vilken typ av texter arbetar du helst med?

Som skådespelare måste du kunna tala det skrivna ordet, därför arbetar vi mycket med klassiska texter. Vi utgår från det naturliga, men det sceniska talet har andra förutsättningar och därför måste man lära sig ett annat sätt att tala.

Min läsning har gått via poeterna och där, i deras texter, finns mina stora lärare. Texten är precis det den är, utan undertext, ständigt levande för mig. Jag vill få människor att inte beskriva och inte berätta, utan öppna sig för den välskrivna texten, att hälla i sig texten. Om jag hela tiden öppnar upp och väcker klanger och rytmer till liv - då gör texten något med mig.

På scenen behöver vi dessa kunskaper för att kunna förmedla texten på ett sätt som känns sant. Det gäller att skilja på det instrumentala och det privata; att inte gå upp i sitt eget, utan att förvandla sig och bli en budbärare. Genom texten kommer något till mig och jag öppnar mig för denna händelse. Då kommer språkljuden - vokaler och konsonanter - och då är det inte längre artikulation, utan vokalen är en öppning och kroppen upprepar denna öppning så att diafragman kan förlänga sig, sträcka sig och bära en lång utandning och en kontinuerlig tanke som sträcker sig på andra sidan punkt. Kan du förstå? Nej, det går inte!

Nej, det är svårt att begripa detta - jag tror det måste upplevas. Berätta mer!

När diafragman sjunker i öppningen kan jag förlänga utandingen - (Cecilia demonstrerar på ett oooooo) - och efteråt finns tystnaden. (Hon gör en paus.) Sen öppnar jag på nytt - andningen gör att det vibrerar i kotorna, i bäckenet - överallt. Allt som sker i kroppen har en förbindelse med huvudet, med talet. Det du hör i kroppen kan du tonsätta, genom att lära dig att öppna det som redan är öppet. På detta sätt kan man utnyttja det kroppsliga - du lär dig att använda hela kroppen när du talar. Alla dina tjugofyra kotor. Varje kota har sin form och sin benägenhet att svänga, och ger olika vibrationer och därmed olika typer av ljud.

Den akustiska kraften finns i pannan, huvudet och i nacken. Här finns ett andningscentrum och därifrån transporteras syret till hjärnan och ner emot hjärtat. Det här är kunskaper som har funnits länge, det finns omskrivet på många ställen. Redan de gamla grekerna hade den här kunskapen, men senare tiders civilisation känner inte till den. Shakespeare visste, det ser man när man studerar hans texter, man märker hur tanken utvecklas, hur man andas in omvärlden: Det är jag och min omvärld som berättar - hela tiden närvarande - inte bara jag.

Till detta hör också uppdelningen i helvetet och himlen, i mörker och ljus. Även här kan man hitta kunskap om kroppen och rösten. Hos grekerna är de mörka klangerna nere i bäckenet och de ljusa uppe i bröstkotorna. Andningen är helig. I den kan vi vibrera språkljuden - vokalerna är öppningar. Konsonanterna bildas här uppe och faller nedåt. (Cecilia visar med händerna medan hon demonstrerar med rösten.) Detta är den stora spänningen i människans existens - att hela tiden stiga och falla i förhållande till det som är över i förhållande till det som är under.

Börjar man ta vara på den gamla kunskapen igen?

Ja, jo det tycker jag. Det finns ett intresse för de här tankegångarna nu, som inte har funnits på länge - men det tar tid. Den här urgamla kunskapen finns även inom yogan, som vi använder i våra övningar med kroppen som musikaliskt instrument. Det innebär att man måste lära sig att vänta på kroppen. Vi kan byta ut muskelkraft och analys mot att vänta, och då kan vi lära oss exakt vilket ögonblick som är det rätta. Jag kan känna i kroppen när jag är lite för snabb eller lite för långsam.

Får studenterna denna upplevelse?

Ja, det hoppas jag, men det går inte att säga hur eller hur snabbt det går. Det varierar från person till person. Det finns ingen möjlighet att gå fram linjärt, man får ta alltihop på en gång, och det kan bli ganska förvirrande.

"Ni kommer att spy på mig!" brukar jag säga till mina studenter i början. Det är så mycket de måste lära sig och det är ett hårt arbete. De måste kunna sin egen grundsvängning - de måste omedelbart kunna öppna från tårar till skratt. Varje människa har så många röster.

Vi måste ge rösten rätt förutsättningar så att kroppen inte ständigt blir nedvärderad. Kroppen har tolkningsföreträde, vi måste vänta tills det blir dags. Alltid jag och min omvärld - aldrig bara jag. Det måste bli sant. Tålamod. Utforska kraften. Tyngd först - och i den tyngden en öppning - och i öppningen en förlängning. Det är kroppsligt. Här har mina studenter kommit långt, de är oerhört samspelta.

Hur går dina lektioner till rent praktiskt?

Jag är road av att vara handledare. Det är en väldig demokrati i undervisningen; jag vill att alla ska vara delaktiga. Men samtidigt kan jag vara förskräcklig! Det är ju känsligt med rösten, så visst kan mina lektioner vara påfrestande ibland.
Jag går runt och lyssnar och ställer frågor som: "Hör ni nånting?" Vad är det ni hör?" Så får de lyssna och lära av varandra. Det är viktigt att de både kan lyssna på sig själva och på varandra och på mig. Det är en väldigt tillåtande atmosfär. Vi läser texter, men vi läser också kroppen.

Ibland sitter vi här runt bordet, ibland gör vi mer fysiska övningar. Det finns inte rätt och fel - man får vända på saken och utforska nåt annat. Det kan vara jobbigt, för det krockar ibland med andra sätt att arbeta, men det är så man utforskar sitt eget instrument.
Jag använder handens metod, den är urgammal. (Cecilia lägger en hand på hjärtat och en på huvudet) Det finns något som förenar oss alla: förbindelsen mellan huvud och hjärta, förbindelsen med "tredje ögat", så du kan "tala igenom ögonen", och därigenom uttrycka en sann känsla. Den förbindelsen bryts om vi biter ihop här. (Cecilia biter ihop käkarna.) Hur ska vi kunna syresätta hjärtat och hjärnan samtidigt om vi biter ihop? Här är det stora hindret, för när vi spänner här vibrerar det inte, och då låter det inte. Vi har strängar i kroppen, och de måste få vibrera fritt för att vi ska kunna uttrycka något genom vår kropp. Vi måste se till att vi inte har en andning som sköts med den yttre muskulaturen, som skjuter på kraft nedifrån och försöker hålla fast luften, för då blir det spänt och då vibrerar det inte.

Slutligen, vad är din pedagogiska grundtanke, kärnan i det du vill förmedla?

Studenterna ska kunna ta till sig kunskap, ifrågasätta den, skicka tillbaka den och få en ny omgång. De får inte bara sitta här och ta emot, de måste inse att de har ett eget ansvar för sin utveckling. Även om man går på en sån här skola går det att bli självlärd. Jag vill uppmuntra detta och jag vill förena det intellektuella och det känslomässiga.

Skådespelaren behöver kännedom om sitt instrument precis som en violinist behöver kunskap om sin fiol: exakthet, att lära sig spela på sin kropp och hitta toner som man inte visste att man hade.

Konsten står i skuld till livet - det levande gör konsten. Och livet står i skuld till konsten - man måste också förstå att förvandla livet till konst.

Av Gunilla Granbom den 5 december 2005
Share |

"Man måste göra allt för att få ordet levande - och det blir bara levande genom andningen."

Cecilia Berefelt, 2005