Simon Norrthon

Titel:
Prefekt, lektor i skådespeleri
Avdelning:
Institutionen för skådespeleri
Telefon:
08-49 400 632
E-post:
simon.norrthon@uniarts.se

Simon Norrthon
Lektor i skådespeleri
Prefekt på institutionen för skådespeleri. Har varit på högskolan sedan 2010.

Vissa kallar skådespeleri för upprepandets konst, men upprepa, det kan alla. Skådespeleri är återskapandets konst. Hur gör vi, hur blir vi till? När blir vi till? Som människor, som roller, som uttryck. Kan vi sätta ord på, eller på annat sätt uppmärksamma, det som sker innan det händer för att det ska kunna hända igen?

Sedan jag gick ut från Teaterhögskolan i Stockholm 1992 har jag i stort sett ständigt varit i produktion. Jag har varit på fria grupper och institutioner, filmat och gjort tv. Jag har som skådespelare agerat i väldigt olika sammanhang, men jag har alltid försökt roa mig själv. Det kan låta banalt, men för mig är glädjen avgörande för kreativiteten och modet.

För mig handlar inte skådespeleri om att upplevas som sann, men om att vara uppriktig. Under skenet av att detta bara är fiktion kan jag vara hur uppriktig som helst. Jag kan som skådespelare känna mig mer uppriktig på scenen än utanför scenen. I livet utanför scenen har jag också tidigt lärt mig vad som är acceptabelt och oacceptabelt att tänka, att visa, att uttrycka. På scenen, däremot, ställs krav på att gestalta allt detta som livet går ut på att dölja. Skådespelaren behöver kunna behärska sina reflexer och impulser för att kunna vistas i skuld, skam, skräck och glädje utan att instinktivt fly eller försöka normalisera situationen. Det är förstås krävande både av människan och skådespelaren att vistas i och söka uttryck för det som nästan alla dramer rymmer, men det är också ett privilegium. Skådespelaren får lov att vara där, får lov att undersöka och uttrycka det vi kämpar för att undvika utanför scenen. Skådespelaren kan i skenet av att det är en roll fantisera om dödsriket och ta sig ner där för att hämta hem sin döda syster, kväll efter kväll, utan att utsätta sig för riktig fara. Jag menar att skådespelaren måste göra detta, men också att den får göra det. Vi ska göra det på riktigt, men då måste det vara på låtsas. Bara då är det möjligt. Det här är skådespelarens paradox.

Det finns inte något naturligt med att vara skådespelare. Ju mer naturligt det ser ut, desto mer onaturligt är det. En skådespelare som ska gestalta sorg måste finna en viss glädje i uppgiften för att kunna gå in i den. Ska vi gestalta otrygghet måste vi vara trygga.

Jag undervisar i scenisk gestaltning; att göra skådespelaren medveten om sina sceniska val, med eller utan text.

Share |
simon.norrthon@uniarts.se.jpg